Åbo svenska teaters "Kalevala" gör en lycklig!
Berättelsen tar plats. Kalevala på ÅST i regi av Jakob Höglund blir som en enda obruten rörelse. De flesta scenerna bärs av många skådespelare, koreografierna har kraft och subtilitet och lekfullhet. Foto: Pette Rissanen
”Kalevala” är Jakob Höglunds andra regi på ÅST. Den som också såg ”Stormskärs Maja” för fyra år sen minns till exempel de flygande förlossningsscenerna, snabba och blöta av hav och fostervatten. Födande handlar det om här också, Kalevala börjar ju med världens skapelse och med Väinämöinens födelse.
Väinämöinen kommer ut ur ett litet knyte, men senare blir det lite robustare förlossningar av. Kullervo föds på scenen och i slutscenerna ska Marjatta till föda sitt barn, pojken som åsidosätter Väinämöinen. De här förlossningarna är underbara. Fast de är ändå bara stationer i den ständiga rörelse som Höglund har koreograferat in i dramat.
Världen är rörelse, rörelsen skapar världen, det blir man övertygad om.
Kalevala
Översättning: Lars och Mats Huldén
Dramatisering, regi, koreografi: Jakob Höglund
Musik: Robert Kock
Sångtexter: Tobias Zilliacus
Scenografi och kostym: Heidi Wikar
Dockdesign: Heini Maaranen
Dockinstruktör: Ari Ahlholm
Smink och frisyr: Sabina Segerström
Dramaturg: Annina Enckell
Danskapten: Soile Ojala
Kapellmästare: Sara Puljula
Ljusdesign: Antti Niitemaa
Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori
På scenen: Amanda Nyman, Monica Nyman, Sofia Törnqvist, Josephine Betschart, Heini Haapaniemi, Sonia Haga, Juuli Hyttinen, Julia Högnabba-Lewis, Unna Kitti, Lee Lahikainen, Elina Lajunen, Jahorina Kolppanen, Saara Lehtonen m fl.
Premiär på Åbo Svenska Teater 19.9.
ÅST:s ”Kalevala” börjar inte med Väinämöinen, utan med dem som ska sjunga fram eposet, sjunga fram världen. Nästan två dussin personer promenerar in på scenen och förklarar att de ska sjunga gamla sånger. Men på sitt sätt. Inget främmande teatergrepp, men ett fint sätt att lägga fokus.
Några av skådespelarna är gamla bekanta, men de flesta har kommit till ÅST för att ”Kalevala” fått bli en del av en utbildning i musik- och dockteater. Alla aktörer är kvinnor. Regissören har sagt att han ville distansera sig från det uttalat manliga i Kalevalahistorierna.
Det är också fräscht att unga kvinnor är till exempel Joukahainen (Heini Haapaniemi), Lemminkäinen (Sonia Haga), Kullervo (Reetta Moilanen) och Väinämöinen (Heli Lyytikäinen), alla ganska hårdhänta män.
Men kvinnor som tar plats finns också i eposet, Lemminkäinens mamma (Monica Nyman) och Louhi (Saara Lehtonen) är ett par av dem, den ljusa Marjatta (Julia Högnabba-Lewis) inte att förglömma.
Att man spelar så här pekar på att världsordningens villkor kan förändras. Ska förändras. Hela regin bygger också på rörelse och på en lekfullhet som genomsyrar allt. Lekfullheten betyder inte att man väjer för allvaret eller för det mörka och hemska (finns gott om hemskheter i ”Kalevala”), utan att man fångar infall och ingivelser, subtila och sammansatta känslor, uppmärksammar dem, låter dem få en form.
Nykomponerad musik har stor spännvidd
Jakob Höglund har en uppenbar begåvning på att fånga upp sådant, det betyder också att han kan avläsa de förutsättningar som finns, platsen och människorna, och göra guld av det. Men en del av alkemin är redan gjord. ÅST:s ”Kalevala” utgår från Lars och Mats Huldéns svenska översättning, ett suveränt konstverk, med ett språk som är gjort för att gå in i och röra sig i.
Huldén och Huldén har också framkallat en djup humor, som inte vill ha enskilda skratt utan mera är en ton. Den tonen är inspirerande. Därför har föreställningen också avstått från att bara hålla sig till dem och låtit nya sånger interfoliera scenerna.
Den nykomponerade musiken av Robert Kock har stor spännvidd, man åker mellan skir visa och tjockt påbredd balladton. En gång är man nära ett ösigt musikalnummer, det är när Kullervo får klart för sig vem som är hans syster – effekten då blir kuslig. Texterna är av Tobias Zilliacus, de ger röst till individuella känslor där sagoformen prioriterar andra aspekter.
I föreställningen sitter de nya sångerna organsikt. Och det gör också dockorna. Heini Maaranen som skapat dockorna har använt sig av stiliserade uttryck, utan anletsdrag. Ibland är dockorna hopkomna av igenkännbara vardagliga föremål, ibland kommer de in på scenen som pusselbitar och tar överraskande gestalt.
Haren berättar om Ainos död. Dockorna i ”Kalevala” understryker att det finns en berättare. Och de förstorar känslans räckvidd, bokstavligen. Dockförare är Riina Tikkanen. Foto: Pette Rissanen
Höjdpunkter i dockhanteringen är till exempel sekvensen med Aino, som börjar som liten, liten, bara som en näsduk, och får allt större variationer tills hon står där livslevande. Och haren som talar om Ainos död uttrycker det människorna är för grovhuggna för att gestalta. Eller den storartade metallkvinnan som Ilmarinen smider sig, som kommer in på scenen i bitar och stycken, som imponerar men är för kall för att leva med.
Scenbilden är minimalistiskt vit, består av en snedvägg man klättrar eller dansar på, den är också integrerad i scenens vridmekanism, smart uttänkt av Heidi Wikar, som också gjort dräkterna. Ovanför denna vägg skymtar orkestern, bara fyra personer, men bärare av en stark, stor ton.
Det finns inget att vara missnöjd över
Min personliga favoritsekvens blir historien om Ilmarinen, som Sofia Törnqvist gestaltar magnifikt, för att den är en avslutad berättelse med smidandet av Sampo som klimax. Det är stort drama, och alla element som man odlar i pjäsen är integrerade.
Balansen mellan små och stora gester är alltid där. Regin har till exempel intuitivt förstått att den folkliga berättelsen kan säga en sak, men läcka ut att förhållandet kan vara precis det motsatta. Marjatta-historien om jungfrubefruktningen genom ett lingon får alltså en orgiastisk inramning. Perfekt!
Det finns många lovord man kunde ösa upp. Något att vara missnöjd över? Inte vad jag kan se. Fastän slutet, där alla får en egen kantele och ser ut som änglakör (eller värre, en föreskriven nationell nostalgikultur) får en att hoppa till lite. Hela den biten, med Marjattas son som ett slags jesusfigur, har ju också alltid varit lite svårhanterlig.
Men det här konceptet har auktoritet att leka fram och visa mångtydigheterna här också. ”Kalevala” som ÅST ger den är ungdomlig, glad, sorgsen, extremt rörlig. Och en visuell fest! Man blir lite lyckligare av att se den. Men speltiden är över redan i slutet av november, så det gäller för publiken att sätta fart.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.