RECENSION: Åbo Svenska Teaters ”Jane Eyre” är lekfullt avväpnande utan att glömma allvaret
Rosor, men bara på insidan. Livsglädje bestraffas på Lowood, skolan för fattiga och föräldralösa flickor. Men ibland kan den inte stoppas, Tuuli Heinonen och Kajsa Ek virvlar runt som Jane Eyre och Helen Burns, ödeskamrater i ÅST:s uppsättning av Charlotte Brontës klassiker. Foto: Pette Rissanen
När Åbo Svenska Teater tar upp en klassiker blir man glad när valet faller på Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, en roman som bitit sig fast i läsekretsen sedan den kom ut 1847. Den är också flitigt filmad för bioduk, senast 2011.
Dramatiseringen är av Anna Azcárate och Camilla Blomqvist och gjordes för Malmö Stadsteater för två år sedan. Den karaktäriseras av tempo och rörelse, något som passar regissören Susanna Airaksinen fint.
Romanen innehåller känslor med en enorm rörelsepotential, en sådan är vreden. När Jane som föräldralös landar i morbroderns elaka familj rasar hon mot sina plågoandar (till exempel Bror Österlunds kusin/styvbror som ser ut som ett litet rovdjur) och bestraffas grundligt. Det värsta är att bli inlåst i ”röda kammaren”.
På ÅST går scenografin till en början i rött. Röda sammetsdraperier. Pirjo Liiri-Majavas scenografi lyder också under den rörlighet och den lekfullhetens estetik som är hela föreställningens, där finns underbara överraskande detaljer.
In i detta begynnelseröda sveper Tuuli Heinonens Jane, man kan se i hennes ögon hur frustrationen och besvikelsen växer. Hon är tio år. Tiden går fort, markeras tillexempel av klänningsbyten inför publik. Strax är vi på den betonggrå flickskolan med hård regim där Mrs. Scatcherd (Monica Nyman) inte drar sig för att ta till remmen.
En obehaglig prygelscen äger rum här, än mer teatraliskt effektiv då offer och bödel intar olika sidor av scenen. Kajsa Ek har en minnesvärd roll som Helen, en av de bångstyriga skolflickorna, Janes förtrogna.
Hon har genomskådat regimen. Låt inte besvikelsen eller hämndlystnaden ta över, säger hon. Det är ett kamratligt råd för överlevnad. Varje olämpligt känsloutbrott hos en av kvinnligt kön kan få följder, epitet och diagnoser: hysterisk, monstruös och sinnessjuk.
Jane måste försörja sig, och vad finns annat än att bli guvernant. Då hamnar hon på Thornfield Hall, och berättelsens mer romantiska del kan börja. Hon möter husets herre utomhus, han ramlar av sin häst, det vet de som läst romanen. På ÅST:s scen är detta helt avväpnande gestaltat. Några skådespelare samlar hop sig till en häst, galopperar och faller i sär. Han faller bokstavligen för henne.
Det lekfulla består också i att Aaro Wichmann i rollen som Edward Rochester nyss har hoppat ur klänningen som en av skolflickorna i Lowood. Att övergångarna mellan rollerna också annars är synliga gör det lättare att se de större resonerande linjerna i stället för att grotta in sig i ett mer inlevande och tungrott psykologiserande.
Det gör också att alla roller har en tydlig riktning. Skådespeleriet hittar sin lätthet och precision här, det blir stort plus i kanten för samtliga. Och Kari Mäkiranta, känd också som scenmusiker för Kolmas Tila/Tredje rummet, sitter synlig under hela föreställningen. Hans ackompanjemang följer Janes känslotillstånd och konflikter, har en stor andel i föreställningens rörlighet.
Man kan associera till stumfilmspiano för att i nästa ögonblick möta en rättframt konfronterande kör. Eller så levererar det blivande kärleksparet en sjungande replik, som från en opera, man ser riktigt hur de talar med stora bokstäver. Musiken är integrerad, inget famlande samlande trampande inför sångnummer, allt sitter ihop.
Jane sviks på kanten till äktenskapet. Hon var så nära idealet, äktenskapet mellan likar, det jämställda, lyckliga förhållandet. Men Edward har ju redan en hustru, som i åratal suttit inspärrad i en vindskammare. Amanda Nyman, som också har flera andra roller, stormar till slut ut som Bertha, de galna på vinden.
Samtliga har vetat om hennes existens, utom Jane, sveket går verkligen på djupet. I romankontexten blir den galna inlåsta en möjlig dubbelgångare till Jane, hon blev ju själv brutalt instängd som liten. Att spärras in, fysiskt eller känslomässigt eller socialt är hennes största fasa. På teaterscenen får passagen axla uppdraget som känslotopp.
Istället väljer scenversionen flickan Adèle, Jane Eyres elev, som ”dubbelgångare”. Hon får understryka kravet på frihet för flickor och kvinnor att leka, röra sig, lära sig, ta plats, bestämma. Nu har vi kommit så här långt, tycks den här kursdragningen säga. På premiärkvällen gjordes rollen som Adèle av Alma Lillkung som bar den med en klockren självklarhet.
På upploppet i dramat konfronteras den besvikna Jane med syskonen Rivers, där den drivande pastor Rivers (Samuel Karlsson) strax har inkluderat Jane i sina framtidsplaner som missionär, giftermål ingår i förslaget.
Här har regin hittat på att koppla iscensättningen hårdare till vår tid, man kan se det som en konsekvens av föreställningens dynamik, men kan också tycka att det är att peka med hela handen: så oempatisk och girig är vår tid. Det sista visste vi redan.
Susanna Airaksinen har bakat in ett par citat ur Jean Rhys 60-talsroman ”Sargassohavet”, som speglar romanen ”Jane Eyre” men utgår från den inlåsta Berthas historia. Det redovisas i programbladet, men man ska förstås vara mer än konnässör för att märka var, och det är inte nödvändigt för teaterupplevelsen.
Inspiration att läsa på kan ändå uppstå. Och dramatiseringen och hur den blev på ÅST:s scen, hur Tuuli Heinonen gör Jane Eyre, med en spontan närgångenhet i attacken som jag inte sett i någon tolkning förr, har en dragningskraft som behåller sin intensitet länge.
Jane Eyre
Manus: Anna Azcárate och Camilla Blomqvist efter Charlotte Brontës roman
Bearbetning och regi: Susanna Airaksinen
Komposition och ljudvärld: Kari Mäkiranta
Scenografi och dräkter: Pirjo Liiri-Majava
Ljusdesign: Antti Niitemaa
Frisyr och smink: Sabina Segerström
I rollerna: Tuuli Heinonen, Aaro Wichmann, Kajsa Ek, Amanda Nyman, Monica Nyman, Samuel Karlsson, Bror Österlund, Alma Lillkung/Lilian Salmi
Scenmusiker: Kari Mäkiranta
Premiär på Åbo Svenska teaters stora scen 13.9.
Flicka och fri. Adèle, Jane Eyres elev på Thornfield Hall spelar en viktig roll i Susanna Airaksinens tolkning av ”Jane Eyre”. Hon förkroppsligar ett självklart krav på frihet. Alma Lillkung hade rollen på premiären. Foto: Pette Rissanen
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.