Åbo stod i centrum för den röda radikaliseringen
Socialister. Arbetare i Åbo firar segern i Februarirevolutionen i Rysslande i mars 1917. När tsaren tvingats abdikera släppte också censuren i Finland. Arbetarrörelsen kunde nu öppet kräva bättre villkor. Socaildemokraterna i Åbo radikaliserades snabbt och stödet för en beväpnad revolution var stark här redan på hösten 1917. Men ledningen i Helsingfors tvekade fram till början av 1918. Foto: Åbo Museicentral.
Söndagen den 13 januari 1918 ockuperade rödgardisterna observatoriet på Vårdberget i Åbo och gjorde det till sitt högkvarter. Detta var ett tydligt tecken på att en beväpnad konflikt var att vänta.
Den 27 januari fick de ett telefonsamtal från Helsingfors med beskedet att nu börjar revolutionen i hela landet.
Rödgardisterna tog snabbt över tågstationen, de borgerliga tidningarna, telefoncentralerna, leveranserna.
Den femte februari slutade kommunfullmäktige att verka och beslutsfattandet togs över av en revolutionskommitté. Alla offentliga instanser var nu övertagna av de röda. Övertagandet förflöt smidigt och utan några våldsamheter. De röda var många och redo.
Rauno Lahtinen bläddrar i sin bok om oroligheterna i Åbo 1917-1918. Foto: Mia Hämäläinen.
Socialdemokraterna var det enda vänsterpartiet på den tiden och en del av partiet hade radikaliserades till en revolutionär falang. Den radikala falangen fick makten i Åbo under hösten 1917. 2000 rödgardister i Åbo var redo för revolution när klartecknet kom från Helsingfors söndagen den 27 januari 1918. De hade velat ha revolution redan i samband med storstrejken i november 1917, men ledningen i Helsingfors tvekade då ännu.
En vit skyddskår hade bildats i augusti 1917, men de var inte tillräckligt starka för att kunna göra motstånd mot rödgardisterna och ryska soldater, som stred på de rödas sida.
Att det var så lätt för de röda att ta över de centrala funktionerna i Åbo berodde på att de redan i praktiken kontrollerade staden.
Historikern Rauno Lahtinen är författare till boken ”Punainen Turku 1917-1918”. Han konstaterar att år 1917 egentligen är mer intressant för Åbos del. Det var då de den mest dramatiska utvecklingen skedde.– Det var förhållandevis lugnt i Åbo under början av 1918 för de röda hade redan kontroll över staden.
För att förstå händelserna i Åbo vintern och våren 1918 måste man gå tillbaka till början av 1917. I och med Februarirevolutionen i Ryssland i mars blev förhållandena i Åbo friare och censuren släppte. Nu kunde arbetarna öppet skriva om och tala om krav på åtta timmars arbetsdagar och rösträtt i kommunalval.
– Radikaliseringen i Åbo syntes mycket snabbt, berättar Lahtinen.
Under en tre dagars generalstrejk i maj 1917 ockuperade arbetare kommunfullmäktige och fullmäktigeledamöterna hölls tillfångatagna där i två dagar. Socialdemokraterna krävde att de skulle få platser i fullmäktige.
Finland hade fått allmän och lika rösträtt i riksdagsval år 1906 men i kommunalval fungerade röstningen ännu enligt hur mycket man betalade i skatt. Det betydde att det bara var välbärgade, nästan uteslutande svenskspråkiga, borgare som styrde staden.
Ledamöterna vägrade dock rösta igenom att ge upp sina egna platser för socialdemokrater. Läget var låst.
Senatorer i Helsingfors fick ta tåget till Åbo för att förmedla i konflikten. Det hela slutade med att fullmäktigeledamöterna släpptes och allting fortsatte som vanligt.
Rödgardister från Nummisbacken. De höll skjutövning under vintern 1918. Det fördes inga strider i Åbo så många rödgardister från staden reste till andra orter för att delta i strider. Foto: Folkets Arkiv.
Om stadsfullmäktige sågs som symbol för klassmotsättningarna i samhället hade socialisterna inte heller högt förtroende för polisen som de ansåg stödde den gamla maktordningen.
Redan i april 1917 hade det bildats röda miliskårer. Samtidigt som stadsfullmäktige ockuperades tog den röda milisen helt över ordningsmakten. Men under sommaren kom polisen med i bilden igen.
Under storstrejken i november gick polisen i Åbo under jorden och ingen hörde någonting av dem under ett halvt år, fram till den vita segern i inbördeskriget.
Under den tiden kontrollerades staden av rödgardister och den röda milisen. William Lundberg, redaktör för den svenskspråkiga socialistiska tidningen Arbetet, ledde båda. Han kallades för Åbos diktator under den tid de röda hade kontrollen över staden.
Kvinnor i strid. Kvinnliga rödgardister från Åbotrakten var kända i resten av landet. Särskilt kvinnogardister från S:t Marie, som deltog i strider i Tammerfors, fick rykte om sig. Här Helena Aalto och Elli Vuokko från Åbos kvinnokompani. Båda sköts våren 1918. Foto: Folkets Arkiv.
Den sanna makten i Åbo under början av 1918 var inte hos revolutionskommittén utan revolutionsrådet. Där ingick förutom Lundberg själv, hela hans närkrets från den svenska arbetarföreningen och Arbetets redaktion.
– Det är väldigt intressant att så många svenskspråkiga var i stadens ledning i Åbo jämfört med andra städer. Svenskspråkiga var inte lika framträdande bland de röda i Helsingfors och Tammerfors, berättar Lahtinen.
För Åboborna märktes revolutionsstarten tydligast genom att de borgerliga dagstidningarna, där Åbo Underrättelser ingick, inte längre utkom.
I två månader framåt var Åboborna utelämnade åt skvaller och de socialistiska tidningarna.
Matsituationen förvärrades också. Man köpte mat med matkuponger och tvingades vänta länge i matköer. Allt fler blev arbetslösa.
Många anslöt sig till rödgardisterna för att de kunde erbjuda mat till sina medlemmar.
Lika lugnt och smidigt som de röda tagit över Åbo i början av året tog de vita tillbaka makten den 13 april 1918. Då marscherade Skärgårdens frikår in i Åbo utan att möta på något motstånd.
Innan dess hade rödgardister i Åbo flytt till trygghet österut. Många tog sig till Viborg och vidare till S:t Petersburg. Det sista flykttåget mot Viborg gick fredag kväll dagen innan de vitas intåg i Åbo. Men de hann bara till Lahtis där de blev tillfångatagna av vita och förda till fångläger.
Också i Åbo upprättade de vita ett fångläger för röda. Sirkkala kasern, som varit bas för ryska soldater, gjordes om till fångläger. Under sommaren stängdes den. Det var brist på arbetskraft och fångarna behövdes ute i samhället.
Lahtinen berättar att om man läser tidningar från den tiden så verkar allt ha återgått till det normala genast efter det vita övertagandet.
– Genast på måndag morgon utkom de borgerliga tidningarna igen, alla återvände till sina jobb och allt började fungera nästan som om ingenting hade hänt, berättar Lahtinen.
De vitas seger. Skärgårdens frikår tågade in i Åbo utan något motstånde den 13 april 1918. Här på Åbo torg svär Skärgårdens frikår och frivilliga trupper från Åbo en trohetsed under ledning av major Ehrensvärd. Foto: Åbo museicentral.
Läs också:
Se fotografier från turbulenta år i Åbo
Småkusinerna Annvi och Anders Gardberg har skrivit en bok om inbördeskriget 1918 baserad på sina farfäders dagböcker.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.