Villkoren för Åbo stads 30 bangårdsmiljoner känns lite väl vaga
Den faktiska utvecklingen och uppfattningen av utvecklingen går ofta i otakt. Vi blundar för bevisligen pågående trender och lyfter hellre fram specifika observationer och låter dem representera ”utvecklingen”.
Det är förståeligt, eftersom mycket av det som faktiskt sker är både långsamt och trist. Inte mycket till fenomen med wow-effekt. Så är det med exempelvis urbaniseringen, den globala megatrenden.
Medier påverkar uppfattningarna, såklart. Det är lättare att skriva storyn om en specifik familj som flyttar ut på landet, till exempel, så som många gjorde redan före coronatiden. Eller många, nåja. Den ”trenden” fanns inte ens då. Den verkliga befolkningsutvecklingen gick i andra riktningen.
I exempelvis Tammerfors, staden som Åbo ofta jämförs med, märktes denna trend mycket starkt, alldeles särskilt i de kvarter där spårvagnarna skulle gå. I området Kaleva ökade barnens antal med över 40 procent på tio år. Detta under en tid då det överlag föddes allt färre barn.
Sedan kom coronapandemin. Och folk flyttade till en distansvärld. Exempelvis Kimitoön och Pargas hade en positiv nettoinflyttning i fjol. Utan större empiri kan vi säkert hävda att det är en coronaeffekt.
Men! Det betydde inte att Kimitoöns invånare och Pargasborna blev fler. Invånarantalet sjönk i båda kommunerna i fjol.
Om det blir en bestående effekt av inflyttningen, ser vi den kanske i början av nästa år, för som det ser ut nu verkar coronapandemin ha varit en parentes. Folkförflyttningen från landsbygd till stadsområden är den stora trenden:
”Covid-19 kommer inte att vända om urbaniseringen.”
Det konstaterade FN entydigt i sin rapport ”World Cities Report 2020: The Value of Sustainable Urbanization”. Slutsatsen drogs först då vi var på väg ned i den andra nedstängningsfasen.
Därför är det inte underligt att städer som vill vara tillväxtcentra fortsätter lista stora projekt. Ju mer centrala, desto bättre. Det är till städerna folk är på väg.
Pandemiflytten är en parentes då man ser på den långsiktiga utvecklingen – den som är både långsam och trist, som sagt.
Vi kollar in Helsingfors. För tjugo år sedan var det mesta av området norr om huvudposten och centraljärnvägsstationen inte annat än en grus- och ogräsåker, visserligen med några fina men förfallna magasinbyggnader. Och nu? Massor av nya byggnader men också vistelse- och upplevelseplatser för människor, Medborgartorget.
Tammerfors satsar på samma sak. Arenan Uros Live är inte bara en arena utan kontor, hotell, restauranger och en skvär (ett eget medborgartorg?). Den döda bangården döljs, precis som i Helsingfors.
Arena, kontor, hotell, restauranger … lite som Åbo stads bangårdsprojekt? Där ska också komma ett medborgartorg, högst upp på arenan ”Luoto”.
Att föra samman olika element – evenemang, inkvartering, hem, mat, trafik – låter klokt. Mycket klokare än att slänga ut dem som separata byggklossar här och där, som i Artukais.
Åbohallen i Artukais känns faktiskt numera något museal. Den representerar en annan tidsålder, ett annat tänk – lite som en av de allra sista stora rurala stadsarenorna, Harry Harkimos jokerhall, i en helsingforsisk obygd norr om Böle.
Då Helsingfors IFK nu drömmer om en jättehall ska också den komma på en plats varifrån man ser stadens centraljärnvägsstation och alla andra skylineikoniska byggnader.
Åbo är därför på rätt spår med sina planer för bangårdsområdet. Det är inte klokt att en växande stad har en outnyttjad och ful bangård bara en knapp kilometer från paradplatsen Salutorget. Visst har området en brutal charm, men ska den bevaras? Nej.
Vi kan minnas hur det förr såg ut nedanför Martinsbron: brutal charm, kanske? Men skulle vi byta ut vår tids vackra levande människovänliga åstränder mot det? Nej.
Det finns flera andra miljöer som nu har livskraft på helt annat sätt än förr. Därför är det logiskt att satsa på bangårdsområdet.
Så har vi miljonerna, de 30 miljoner som staden kanske satsar i det nya arenabolaget. Det är kanske de som resulterade i en freudiansk felsägning i artikeln om bangårdsprojektet (ÅU, 26.10). I texten döptes Turun Ratapihan Kehitys om till Turun Rahapihan Kehitys. Bangård blev penninggård.
Staden ställer villkor, vissa mer luddiga än andra, sådana som kan man bryta arm om i fullmäktige i flera timmar. Hur ”betydande” ska statsstödet vara för att Åbo stad ska säga ja?
Det allra viktigaste är ändå att finansieringsstrukturen och -planen ska vara tydliga – och alla investerare valda, helst också offentliggjorda – innan staden går med som delägare. De som driver projektet med arena- och upplevelsecentret försöker trots allt skramla ihop över en miljard till alla sina satsningar runtom i Finland.
Vad är oddsen för att Åbo stad i vår sitter där med en färdig detaljplan för en vacker ny stadsdel – men ingen vet vem som skriva ut checken på flera hundratals miljoner för att allt verkligen ska förverkligas?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.