Åbo — ringde det inga varningsklockor?
Om det inte handlade om så sorgliga saker som svårt sjuka och döende människor är uttrycket ”snålheten bedrar visheten” något som väl kunde användas om Åbo stads upphandling 2010 där det numera brottsmisstänkta hemsjukhuset valdes.
Staden bad om anbud, då vård i livets slutskede i svårt sjuka människors hem skulle konkurrensutsättas.
Den största tyngden i upphandlingsuppdraget, som utformades i samarbete mellan stadens upphandlingsenhet och social- och hälsovårdssektorn, lades vid det lägsta priset.
Stadens ekonomi var dålig och såväl tjänstemän som politiker pressade att hålla kostnaderna nere.
Men ringde det inga varningsklockor då priset var så mycket lägre än de övriga anbudsgivarnas?
De övriga företagen som deltog i anbudstävlan bedömde att ett hembesök av en sjukskötare skulle ha kostat nästan 39, 80, 92 och 105 euro.
Hemsjukhuset Luotsi ville bara ha 25,90 för ett motsvarande besök.
Skillnaden i priset på läkartjänster var ännu mer slående. Luotsi erbjöd läkarbesök för 49,90.
Det företag som kom med det nästlägsta erbjudandet ville ha 140 euro för motsvarande tjänst, för att inte tala om de övriga anbudsgivarna vars pris för ett läkarbesök var knappt 169, 200 och 205 euro.
Hur kan en aktör erbjuda en tjänst som nästan inte kostar någonting i jämförelse med de andra?
Borde inte det få någon att reagera – även om man har bestämt sig för att det är lägsta pris som väger allra tyngst?
Upphandlingar är komplicerade frågor, där staden eller kommunen under processens gång inte kan ändra på de kriterier som man har ställt då man bad om anbud eller offerter.
Det ställer naturligtvis höga krav både på upphandlingsenheten och på den sektor som står för sakkunskapen, då uppdraget utformas.
Vilken service är det de berörda stadsborna behöver och vilka minimikrav måste absolut uppfyllas?
Och hur lågt är man beredd att gå?
Det är en motbjudande liknelse, men det är nästan som gamla tiders fattighjonsauktioner, där den som bjöd lägst fick ta hand om de svagaste.
Det är hemskt att priset har haft en så stor tyngd i ett beslut som handlar om svårt sjuka och svaga människor.
Samtidigt kunde man tycka att ett företag som ger ett anbud som är så mycket lägre än konkurrenternas skulle bli föremål för lite extra granskning under arbetets gång.
Det är staden som är ansvarig för kontrollen, också då den köper tjänster av privata serviceproducenter.
När det gäller det nu brottsmisstänkte hemsjukhusföretaget har kontrollen och uppföljningen uppenbarligen brustit eller rentav varit obefintlig.
Det är ansvarslöst.
Till stadens försvar måste man säga att ingen har klagat på det aktuella hemsjukhuset förrän nu, då misstankarna om brott blev kända då polisen i september i fjol kontaktade staden.
Misstankarna om oegentligheter kom som en total överraskning för staden, säger förvaltningsdirektör Tuomas Heikkinen (ÅU 3.3.2020).
Om ingen klagar är det naturligtvis svårt att veta om något missnöje.
Samtidigt är det mycket begärt att dödssjuka människor och deras anhöriga förutom allt annat dessutom ska orka vända sig till staden som köper tjänster av det privata företag vars personal kommer hem till en, om man är missnöjd eller upplever servicen som bristfällig.
Det blir för svårt och för tungrott.
Och vem vill, vågar eller orkar klaga på den som vårdar en i livets slutskede?
Frågan blir direkt makaber när den skrivs ut.
Samtidigt handlar det om 23 brottsrubriceringar – då enbart några få fall har utretts av polisen.
Eftersom det handlar om patientuppgifter har polisen inte tillgång till dem utan anhörigas medgivande.
Förundersökningsledaren och kriminalkommissarien Mika Paaer vid polisen tror också att fler kommer att ta kontakt när brottsmisstankarna mot det privata hemsjukhuset har fått synlighet (ÅU 4.3.2020).
Fortfarande uppmanas anhöriga till patienter som har vårdats av hemsjukhuset Luotsi att ta kontakt med polisen om man misstänker att några fel har begåtts under åren 2011–2014.
Det är fruktansvärt att sjuka och svaga människor har utsatts för misstänkta brott som till exempel grovt dödsvållande, grov misshandel, grovt bedrägeri, och felmedicinering.
Kriminalkommissarie Paaer säger att det delvis troligen handlar om vårdslöshet från den misstänkta sjukskötarens sida.
– Det är resursbrist och de privata bolagen måste visa resultat. Det har vi ofta sett vid privata vårdhem och serviceboenden runtom i landet (ÅU 3.3.2020).
Åbo har förnyat sin instruktion för tillsyn och övervakning inom vården år 2018.
Förhoppningsvis betyder det att kontrollen av privata vårdaktörer numera är rigorös.
Det som har hänt i Åbo under åren 2011–2014 är oacceptabelt.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.