Enligt Kronqvist finns det de som hävdar att de vet någonting om tiden efter coronakrisen, däribland massmedier och olika slags ekonomer.
— De är professionella orosmakare. Deras svar är alltid att det kommer att gå dåligt, vilket i viss mån är sant eftersom vi alltid kan se bra och dåliga saker i allt. Men svaret resonerar också mot en existentiell oro som gör oss mer benägna att lyssna på dem. De vill ge oss känslan att de, i en tid av ovisshet, ändå vet någonting. Vad vi måste inse är att ingen av oss vet hur det kommer att gå och att vi inte kan lita på tyckarna. Deras förutsägelser utgår från föråldrad statistik. Inte heller de har upplevt den här situationen tidigare.

Våren 2020: När det omöjliga blev möjligt

Enligt Kronqvist exemplifierar det här kärnproblemet, det vill säga att vi med tiden överlämnat allt mer ansvar och handlingsutrymme till andra. Det leder till att vi inte ser hur vi själva aktivt formar vår framtid.
— Nu visar coronasituationen att det som ekonomin sade var omöjligt, som att stoppa all flygtrafik, var möjligt genom politiska beslut. Förvisso säger man fortfarande att det är omöjligt för att ekonomin lider, men insikten är viktig. Kanske politiken, och demokratin, kan få en viktigare roll i den globala utvecklingen.

Enligt Kronqvist spelar politiken i stor utsträckning på ekonomins villkor i dag.
— Vi har stora multinationella företag som ser till att de gynnas på den globala marknaden. Den växande populismen är ett uttryck för att man upplevt att politikens handlingsutrymme minskat. Jag hoppas att coronasituationen ska återinföra tron på det personliga och politiska utrymmet, och individens känsla för ansvar för andra. Det finns ingen lag, naturlag eller ekonomisk, som dikterar vad som kommer att hända efter coronasituationen eller hur vi ska förhålla oss till den.

Vad betyder det här i praktiken?

—  Att vi ska ta vårt ansvar. Det i sig är en stor fråga: Vad betyder det konkret i våra liv att ta ansvar? Vi behöver tänka på hur vi konsumerar, relaterar till varandra och lever i ett globalt beroendeförhållande, och att vår välfärd är beroende av fortsatta problem i andra länder.

Den största framgångsberättelsen

En viktig del i detta är, enligt Kronqvist, att igen börja se människan som beroende av andra och del av en levande gemenskap.
— Den tilltagande individualismen hänger ihop med ekonomin som bygger på att var och en ska skapa sitt. Därför väcker det som nu händer oro: Vi märker att allt varit uppbyggt på ekonomiska antaganden om ständig efterfrågan, konsumtion och rörelse. Att var och en bara är ansvarig ”för sig själv”. Insikten att vi är beroende av andra innebär att vi inte kan undvika att se vårt ansvar för andra.
Enligt Kronqvist är betoningen på individualismen, å andra sidan, en drivande del av det västerländska tänkandet. Här tänker hon framför allt på den moraliska individualismen. Det vill säga, att jag bär ansvar också för dig som individ och att varje individ räknas.
— Etiskt sett är det här den största framgångsberättelsen: Att vi gick från att tänka att individens värde beror på hens härkomst till tanken att alla räknas. Finlands välfärdsamhälle bygger inte bara på att vi utvecklat varor och tjänster utan också ett sätt att tänka på oss själva som delar av samhället.

Ser du möjligheter med coronakrisen?

—  Vi behöver först erkänna vårt beroende och sedan återgå till att ställa grundfrågor: Hur ska vi se på samhället? Hur bygger vi stabila lokalsamhällen samtidigt som vi har globala samhällen? Det här är de två stora utmaningarna. Nu har vi sett hur det går när marknaden sköter frågan. Det har inte lett till en utmärkt situation.

— Miljön mår inte bra och sjukdomar sprids. Vi behöver prata om hållbarhet och hur vi skapar trygga grundförutsättningar i olika samhällen så att människor inte tvingas få tag i livsmedel på osäkra sätt. Med ökad rörlighet blir lokala problem globala problem.

Synen på värdebegreppen förändras

I den mån de centrala frågeställningarna redan är kända, varför förmår mänskligheten inte besvara dem eller, ännu hellre, tillämpa svaren i praktiken?
Camilla Kronqvist hänvisar till filosofen Iris Murdoch:
— Vi ser olika på värdebegreppen i olika åldrar. Exempelvis betyder ansvar en sak för en 14-åring och en annan för en 40-åring, eftersom våra erfarenheter påverkar hur vi förstår begreppet. Om vår förståelse av våra liv beror på var i livet vi befinner oss så kommer vi aldrig att nå en gemensam punkt där alla uppfattar dessa värden på samma sätt. Inte heller politiskt är det möjligt att hitta en gemensam värdesyn. Vi behöver acceptera det här.

Vill vi skapa politiskt stabila och demokratiska samhällen framhåller Kronqvist ändå den nordiska välfärdsmodellen som den bästa nuvarande mallen. Hon betonar att det också har betydelse att individen förstår varför olika samhällsstrukturer finns.
— År 1998 köpte jag lokalproducerade regnkläder i Nykarleby. I dag finns det företaget inte längre. Vi släppte i väg finländsk produktion till utlandet eftersom vi inte förstod varför den var värdefull. Det är viktigt att skapa samhälleliga och ekonomiska ramar som tryggar människors möjlighet att leva goda liv. Vi kan ändå aldrig bara lita på att ramarna gör jobbet för oss. Vi behöver aktörer som lever enligt de principer som bär upp samhället och förmår förändra ramarna enligt behov. Och det förutsätter både personligt omdöme och ansvar.
Kronqvist tar Migrationsverkets agerande 2015 som ett exempel på när man inte tog sitt personliga ansvar eller utövade sitt professionella omdöme, då man frångick principen om individuella bedömningar till förmån för kvantitativa mål.
Enligt Kronqvist lever vi med ständig förändring, men vi skapar mening av den som lyser in i framtiden.
— Hur lever vi med att det här är en ny situation för oss? Där blir det egna omdömet väsentligt. Vi måste skapa ramar för framtida generationer som ännu inte förstår varför ramarna finns.

Pandemin potentiell vändpunkt

Har coronapandemin potential att bli en vändpunkt för mänskligheten? Enligt Camilla Kronqvist är det svårt att tala om vändpunkter för mänskligheten. Vi ser dem först efteråt.
— Den kan åtminstone bli en vändpunkt för enskilda människor. Alla uppfattar situationen lite olika beroende på vilka utmaningar man står inför. I stället för att längta efter ett idealiskt samhälle ska vi försöka se vilka värden som på bästa sätt beaktar olika människors behov i den aktuella situationen.

Så i stället för att diskutera med sikte på ett slutgiltigt svar, spekulera om ett kontrollerbart samhälle runt hörnet – så borde vi inse värdet i en diskussion som aldrig når en slutpunkt?

— Redan den insikten vore en stor sak, bekräftar Kronqvist. Vi behöver en bra dialog för att uppnå någonting. Hur för vi en dialog? Vad händer just nu i samhället, under pandemin? Vilka spänningar finns och hur hanterar vi dem? Diskuterar vi det så kan vi ändra någonting nu i stället för att längta bakåt i tiden eller till framtiden.

Kronqvist tar den sociala distanseringen som exempel: Det är fantastiskt att det är möjligt att umgås, jobba och studera på distans, men vad går förlorat?
— Jag skulle gärna se en sådan diskussion men den gör så ont att vi drar oss för den.

Sorgen ingen vill tala om

Vilket leder oss fram till sorgen.
Enligt Kronqvist är mänskligheten drabbad av sorg.
— Vi borde tala om att vi har förlorat något. Det är viktigt att erkänna att vi sörjer. Det skulle samtidigt hjälpa oss att se vad som är viktigt. Det är kanske ändå lätt att klara sig utan de billiga jeansen från Asien, men svårt att leva utan kramar.
— En personlig insikt för mig är vad som händer när vi hamnar i en kris. Att vi försöker normalisera läget, inte tänka på det. Samma som många gör om de lever i en diktatur eller ser grannen föras bort till ett koncentrationsläger.

För tillfället genomlever mänskligheten en global kris utöver vad vi nu levande tidigare upplevt. Också under flyktingkrisen 2015 talade man om ett momentum. Är mänskligheten dömd till att misslyckas i sin strävan att utvecklas till en bättre version av sig själv, om varken vårt eget eller andras lidande kan få oss att ändra vårt beteende?

— Kan vi på individnivå bli bättre versioner av oss själva? Svar: Ja. Det är också den enda mänskligt värdefulla uppgiften med våra liv. Och det är positivt om det väckts en förståelse för att det spelar en roll vad var och en av oss gör. Vad mänskligheten beträffar är det svårt att bedöma bra eller dåligt. Sett till världshistorien är fem år ingenting, utan vi talar om cykler på femtio år eller mera. Vi var ännu mitt i reaktionen på 2015 när pandemin kom. Vi har fortfarande flyktingar vid Europas gränser.

Enligt Kronqvist var 2015 ingen framgångssaga men vad som hände då är ännu öppet, exempelvis ifråga om Migrationsverkets agerande.
— I myndighetsrapporter från 2015 verkar flyktingströmmarna ha betraktats som en attack från främmande nationer i stället för en krissituation, medan allmänheten såg att det handlade om en mänsklig kris. Om pandemin bidrar till en vändpunkt kan jag inte säga. Vi har ännu inte alla kort på bordet.

Camilla Kronqvist
Ålder: 43.
Bor: Åbo. Är uppvuxen i Jakobstad. Tillbringar somrarna i släktens stuga i Larsmo.
Gör: Universitetslärare och forskare i filosofi vid Åbo Akademi.
Familj: Gift, två barn som går i årskurs 1 och 6.
Hur påverkas du av coronasituationen? Jag och min fru jobbar på distans samtidigt som våra barn får distansundervisning hemma.
Hur upplever du situationen? Det är en krävande situation som påminner mig om hur bra vårt skolsystem är. Vår största utmaning är brist på tid när de vuxna ska jobba samtidigt som barn får sin undervisning hemma. Samtidigt är jag medveten om att vi är lyckligt lottade som har ett stort hus, fungerande internetuppkoppling, trädgård och nära till skogen så att vi kan gå ut.