Ä som i Elsa
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nyss nådde oss budet att författaren och Hbl:s tidigare kulturredaktör Elsa Boström avlidit. Hon blev 92 år. På sociala medier minns kollegor henne med värme.
Själv minns hon tiden vid tidningen i en intervju 2018, hur synpunkter på kultursidan konstant strömmade in. Man ville ha fler recensioner. Och färre. Alla dessa böcker, vem orkar höra om dem? Varför skriver man bara om hufvudstadskultur? Säg det! Och varför måste hon själv skriva så mycket, också i det lättare formatet under signaturen Cindy?
”För mig skulle en ickeskrivande kulturredaktör te sig som en kuriositet, en sorts byråanställd som fastnat i byråkratin”, säger hon i intervjun. Jag tänker att hon permanentade nivån för dagsversen i sin tidning, en genre som mäter tempen på världen och bokför den. Dagsversen i Husis, fast glesare nu än förr, brukar vara bra.
Elsa Boström skrev poesi och prosa, sex diktsamlingar och tre romaner. Mitt närmsta bibliotek har kvar bara ett av prosaverken, men i ett annat biblioteksnätverk jag använder finns alla. Jag ska se mig om där, för den sista romanen har jag inte läst, det kan ha berott på recensionerna.
Boström säger i en kommentar i ”Litteratur med våra ögon” (red. Ann-Helen Attianese, utkommen på Författarnas Andelslag 2004): ”Det kan alltså inte hjälpas, ett slags syndrom i spåren efter oengagerad kritik plågar mig, har gjort mig tystare.”
Som det beskrivs i Tuva Korsströms litteraturhistoriska översiktsverk ”Från Lexå till Glitterscenen” kan man dra slutsatsen att Boströms författarskap fick väja för 90-talets romanboom med författare som fötts två eller tre decennier efter henne och som förlagen och kritiken såg som (och gjorde till) framtidsnamn.
Det är säkert riktigt. Och trist också att trängseln ska bli så stor. Men Elsa Boström kom igen, uppfångad av kvalitetsförlaget Ellips, med samlingen ”På svartvita trösklar” (2013) . Den blev också prisbelönt av Svenska Litteratursällskapet följande år, en revansch så god som någon.
I prismotiveringen beskrivs den som ”en fysiskt kraftfull diktcykel i tre steg om ett livsöde i sensualitetens och förlustens tecken”. Det är en lite gravitetisk formulering, men mycket av det som Boström skrivit kan speglas i detta.
Noterar: svåra, nästan omöjliga kärleksrelationer, individuell förtvivlan (ofta en kvinnas) är ett stort tema inom litteraturen nu, om man får tro nomineringar och topplistor.
”Det förflutna återvänder” heter Hannele Mikaela Taivassalos nya roman, jag hoppar till redan av titeln. Ska läsa den noga, spana efter variationer och likheter (i jämförelse med tidigare generationers) i behandlingen av motivet, hur kvinnan (inte) funnit sig tillrätta där kärleken begränsats till ett visst konventionellt rum. Författare som är kvinnor har alltid haft ögonen på det.
En dikt av Elsa Boström kom med i Schildts & Söderströms diktantologi från 2021, som innehöll finlandsvensk dikt från 130 år, strikt utvald. Bidraget är från hennes andra diktsamling, en sensitiv bild med barnperspektiv.
En vacker dikt, men jag väljer hellre ett statement, en mothårsdikt från hennes sista bok: ”Bokstaven ä tillhör rebellerna / hakar ofta upp sig i alfabetet / spjärnar ursinnigt emot / ett missbrukat ord som älska / vägrar vara inkörsporten / Väljer hellre ängslas, ävlas, ändas / … ”
Ord med ä. Äldre. Hon skriver: ”Jag älskar gamla människor som inte / har levt sig lugna / som målar protesten i sina ansikten / …”
Och hjärta och smärta, alltid, men utan att nånsin riktigt rimma.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.