Retreatgården Snoan i Lappvik har lockat med tystnad i 50 år – ”Uppstår en gemenskap fast man inte pratar med varandra”

Ett stenkast från Hangövägen, i slutet av en slingrig grusväg ligger retreatgården Snoan omringad av lummiga ekar. Hit har man kommit för att hitta lugnet i 50 års tid.
Snoan är den äldsta retreatgården i Finland och har fungerat som modell för många andra retreatgårdar i landet. Snoan är också den enda svenskspråkiga utpräglade retreatgården i landet. Den fungerar med andra ord inte som till exempel lägergård vid sidan om.

Snoan grundades av Marga Ahlqvist och Märta Sohlberg och invigdes år 1974. Kvinnorna var med i en bönegrupp i Helsingfors. Ett viktigt böneämne var en plats för stillhet och återhämtning i Borgå stift.
– De hade en längtan till något men de visste inte riktigt till vad, säger retreatkoordinator Birgitta Udd.
Efter ett retreatbesök till S:t Davidsgården i Sverige år 1965 föll bitarna till deras vision på plats.
– Den tysta retreaten, tidebönerna och den kravlösa närvaron tilltalade dem. De konstaterade att det här behövs i Finland, säger Udd.
Lärkkulla i Karis var de facto ett alternativ men valet föll på Snoan, ett torp som ägdes av äldre släktingar till Ahlqvist. År 1966 köpte hon Snoan med tanke på att eventuellt kunna använda platsen för att förverkliga drömmen om en retreatgård. På Sohlbergs initiativ grundades Retreatstiftelsen år 1970 och planeringsarbetet började på allvar. År 1974 grundades retreatgården.
I dag består gården av ett delvis moderniserat torp från 1800-talet och en gårdsbyggnad med tolv gästrum och ett kapell. Dessutom finns den nyaste byggnaden Casa Nova där det så kallade husfolket bor, det vill säga retreatledare och frivillig personal.

Retreaten ordnas av olika aktörer, det kan vara en församling eller en fristående grupp intresserade. Ett vanligt upplägg är fredag kväll till söndag eftermiddag. Under retreaten erbjuds man bland annat möjlighet delta i morgonmässa, tideböner, meditation och vägledning med retreatledaren – ett slags andlig monolog. Varje deltagare deltar i det den känner att den har behov för. Det finns ingen obligatorisk närvaro.
De flesta vistelser är tysta retreater.
– Det innebär att man tillåter sig att vara tyst. Man undviker sociala medier, telefon, radio och tv. Man drar sig tillbaka från sitt vardagsliv. Det handlar om att vända sig inåt till sig själv och öppna sig för gud, säger Maria Repo-Rostedt som är huskaplan och retreatgårdens präst.
Trots att Snoan är en uttalat kristen retreatgård behöver man inte var troende eller from för att besöka gården. Majoriteten av besökarna är kvinnor men det ordnas också retreat för män.
– I dagens samhälle ska man framåt hela tiden. Då hinner man inte med sina känslor. Man kan inte springa ifrån sig själv, säger Udd.
För många har Snoan blivit en kär plats som man gärna återkommer till. De upplever att de behöver komma till Snoan för att stanna upp.
– Det är en annan miljö än hemmet där det finns mycket som pockar på din uppmärksamhet. Allt det man känner att man borde göra faller bort, säger Repo-Rostedt.
Man ska inte behöva bära några roller när man är här. Vi brukar inte heller analysera varför folk är här.
Maria Repo-Rostedt
Många tror att de skulle ha svårt att vara tysta ett helt veckoslut.
– Men jag tror att de flesta klarar det. En del kanske också är rädda för vad de finner i sig själv, säger Udd.
Man kan delta enbart med sitt förnamn.
– Man kan nästan säga att vi uppmuntrar deltagare att inte berätta vem man är. Man ska inte behöva bära några roller när man är här. Vi brukar inte heller analysera varför folk är här. Men om man mår riktigt dåligt kanske en tyst retreat är fel – då har man antagligen saker man borde få prata om, säger Repo-Rostedt.
Större intresse efter pandemin
Besökarmängden och antalet retreat har varierat under årens lopp men efter pandemin har intresset för Snoan ökat. Fram till november är alla helger bokade för retreat och därtill några veckodagar.
– Det kanske finns ett sug efter gemenskap. Man kanske också har blivit vanare att vara med sig själv. Under pandemin märkte man hur viktigt det är att stanna upp ibland. Och det är en annan sak att stanna upp som en del av en gemenskap än att stanna upp ensam i sitt hem, säger Udd.
– Det uppstår en gemenskap fast man inte pratar med varandra. Fast man kanske inte ens vet vad de andra deltagarna heter så känner man samhörighet. Det säger folk ofta.

På retreaten finns plats för 11 deltagare och en eller två retreatledare. Man vill värna om småskaligheten. Men det finns ett behov av att förstora och modernisera kapellet som ligger i anslutning till gästrummen. I samband med det skulle man inte tacka nej till ett par rum till så att man kunde ta emot upp till 15 deltagare. Men det är en ekonomisk fråga. Retreatstiftelsen äger och förvaltar Snoan men pengarna därifrån går närmast till att upprätthålla gården. Föreningen Snoans vänner kan hjälpa till med mindre anskaffningar. Allt utöver det är beroende av extern finansiering.

Mycket sker på frivillig basis. Lön betalas bara till gårdens husmor och till retreatkoordinatorn som sköter gårdens verksamhet på deltid vid sidan om andra uppgifter. Ibland får retreatledaren också ett arvode.
Det finns ett 40-tal frivilliga i rullorna varav ett 15-tal är aktiva. Eftersom livssituationen förändras också för husfolket behövs det fler frivilliga i verksamheten. För dem ordnas en husfolksutbildning.
– Också husfolket har en egen gemenskap, säger Repo-Rostedt.
Firandet av Snoans 50-årsjubileum som började med en stillhetsfestival på fredagen kulminerar på söndag med ett 80-tal gäster. Först blir det gratulationer och uppvaktningar sedan festmässa med biskop Bo-Göran Åstrand och huskaplan Maria Repo-Rostedt. På den följer sopplunch med tårta och kaffe. Efter maten blir det festprogram, gemenskap och publicering av Snoans jubileumsbok.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.