ÅST förvandlas till en handbollsplan – ”Vi var ett jättedåligt lag”, berättar Förlorarnas regissör om sin egen juniorkarriär

Regissören Hallveig Eiríksdóttir spelade juniorhandboll i 12 år under uppväxten. Först som sexåring i H43 i Lund, sedan i Vikingur på Island.
– Vi var ett jättedåligt lag. Jag har funderat på varför jag fortsatte spela, och hur förlusterna påverkar ens självförtroende, säger hon.
Sporten ger också mycket bra saker, konstaterar hon. Men kanske också risken att prestationskraven smittar av sig på vuxenlivet – känslan att man måste vara en vinnare.

Plan med läktare på scenen
”Förlorarna” heter Åbo Svenska Teaters pjäs som tar tag i de här frågorna. På scenen finns en handbollsplan med två mål och en läktare.
– Inramningen är handboll och idrott. Men sedan börjar det också handla om något annat, om livet, säger ÅST-chefen Kira-Emmi Pohtokari.
Arbetsgruppen har delvis tagit hjälp av handbollsjuniorer när de arbetat fram pjäsen. De besökte träningar med ett av Åbo IFK:s tjejlag, och laget besökte också teatern.

Det visar sig dessutom att flera av skådisarna har något slags sportbakgrund.
Samuel Karlsson berättar att han hunnit pröva på både handboll och fotboll i Pargas IF, och dessutom taekwondo och golf.
– För mig var det väl utrustningen och hur man såg ut som var det viktigaste, medger han.
Julia Korander har spelat juniorhandboll i BK-46 i Karis, medan Jerry Wahlforss har ett förflutet i Helsingfors IFK.
– Det får man väl inte poäng för här i stan. Men jag har nog erfarenhet både av att förlora och vinna, säger han.

Inte bara idrott
De här erfarenheterna, och minnen från skolidrott, har man använt i arbetet med ”Förlorarna”.
Men förlorandet handlar också om annat. En bit av föreställningen som visades för pressen på onsdagen handlar om ett skoldisco, med Ingemar Raukola i rollen som en kärlekens förlorare.
Hur är det i teateryrket: när känner ni er som förlorare där?
– Varje dag, säger Daniela Franzell. Hela yrket handlar om försök och misstag.
– Under arbetsprocessen misslyckas 98 procent av det man testar, medan 2 procent lyckas. När vi sedan bestämt hur vi ska göra är ju tanken att allt ska lyckas. Men det gör det förstås inte alltid, säger hon.
Julia Korander säger att ens egen bild av hur en föreställning gått kanske inte delas av andra.
– Man kan själv känna att det går bra men publiken uppfattar det på ett annat sätt. Man är liksom hela tiden ute på hal is i det är yrket.
Det finns väl en skillnad till sporten här, funderar Samuel Karlsson. I idrotten räknas mål och tider, så det är tydligare när man lyckats eller misslyckats. I teatern är det mer diffust.
– Men misslyckandena kan samtidigt bli lyckosamma, påpekar Wahlforss.

Publik uppe på scenen
På läktaren uppe på scenen kommer en del av publiken att få sitta. Men det är frivilligt.
– Det värsta man kan hamna ut för där är att kasta bollar. Men det behöver man inte heller göra om man inte vill, lovar arbetsgruppen.
Även publik som inte vill dras in i händelserna vågar alltså se pjäsen.
Läktaren på scenen är samtidigt en chans att se salongen ut skådespelarnas perspektiv, tipsar Wahlforss.
ÅST samarbetar med Pargas IF och Åbo IFK, bland annat så att juniorlag kunnat sälja biljetter till ”Förlorarna” och samtidigt stöda sin egen verksamhet. Man kommer också att ha handbollsjuniorer i provpubliken.
Man vill ge juniorerna en chans att se pjäsen med sina familjer, och tanken är också att de som kanske normalt inte har råd att gå på teater ska kunna se pjäsen som handlar om deras egen sport.
Hur är det då för skådespelarna som plötsligt har en handbollsplan i sitt hus?
Har ni varit här och spelat vid sidan av repetitionerna?
– Jag var här och bollade tidigare i dag. Jag övade på mina skruvar, avslöjar Jerry Wahlforss.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.