Ann-Christine Snickars 10.09.2024 19:00

Gruppen Fern Orchestra har tidigare tillsammans med Regionala danscentret i västra Finland och Stadsteatern i Åbo producerat föreställningar där stoffet har sitt ursprung i marinbiologisk forskning. I föreställningen ”Vattendelare” från i fjol deltog algforskningen vid ÅA med stoff som projicerades som fantasieggande mikroskopbilder.

I den nya föreställningen ”Puristettu aika/Pressad tid/Compressed time” finns också algforskaren Conny Sjöqvist med som leverantör av vetenskapliga fakta.

Men föreställningen är inte populariserad vetenskap, utan fungerar snarare som en dörröppnare mellan konst och naturvetenskap.

Med hjälp av konsten kan åskådaren genom sina sinnen tangera det som vetenskapen närmar sig genom insamling av data. Med lite tur och ansträngning kan man mötas på en punkt där man grips av ärendets allvar – och dess skönhet.

Salongen har skalats ner till en black box, med ett par stolrader för åskådarna längs ena långväggen. Scenen är dunkel, och kommer att förbli i ett varierande dunkel, genomskuret av ljusstrålar vågrätt eller lodrätt, eller av reflekterande projicerade ljusanimationer.

Föreställningen, ungefär en timme lång, är en obruten koreografi med tydliga episoder. Scenartisterna är fyra till antalet. Ilona Salonen, Kalle Suominen och Timo Tamminen var med också i ”Vattendelare”, nu är de kompletterade med Tuukka King-Piitulainen, som dansat med Nationalbaletten i många år.

Alla är inte hela tiden samtidigt på scenen, och dynamiken och dramat förändras när gruppen, flocken, stimmet, förändras. Föreställningen kan, om man vill, ses som ett studium av rörelsen, med forskarblick som spanar efter regelbundenheter och avvikelser.

Komplicerade ekosystem

Koreografin är skapad av Vespa Laine, som varit föreställningarnas regissör och som har sitt finger med i många moment, som i den eminenta ljussättningen, och i det verbala, som går på tre språk, men är ytterst reducerat, nerkokt till några poetiska haranger.

Musiken är av Markus Heino, och av Östersjön. Östersjön har bidragit med data som ligger till grund för helheten, utgångspunkten är ett borrprov av bottensediment. Materialet var utställt i våras under titeln ”Hidden Archives”.

Då började också scenkostymerna, av Jaakko Mäkinen, växa fram, bokstavligen: bakterier och alger står för texturen. Man inser att föreställningen är ett eko av ett ekosystem. Och själv ett komplicerat ekosystem.

Under ytan

För att få ut mesta möjliga av ”Pressad tid” (titeln hänvisar till borrprovet, en komprimerad bild av tiden; på svenska får den en bibetydelse som klibbar vid nuets krav) kan det vara bra att veta något om bakgrunden.

Det kan man göra genom att komma i god tid till teatern och läsa programbladet, en innehållsrik pappersremsa som är klurigt tvinnad och redan i sig kräver fokusering. I Sopukkas lilla foajé kan man också se det aktuella borrprovet.

Men upplevelsen drabbar också den oförberedda. Känslan av att vara under ytan, att inte se klart, att försöka orientera sig, kan vara rätt överväldigande. Och det är krävande att konfronteras med arter och dynamik som ligger långt ifrån ens egen miljö, men som vi vet har avgörande inverkan på vårt liv.

Dansarna agerar i dunklet och deras ansikten blir sällan synliga, utom i sekvensen en bit in i föreställningen, där en veritabel dansbattle utförs mellan Kalle Suominen och Tuukka King-Piitulainen. Där är aktörerna individer.

Men i en episod som inkluderar alla dansare är samtliga anonymt indragna i ett alltmer hektiskt men begränsat rörelsemönster som slutar i kollaps med ett hörbart ”game over”.

Mest suggestiv är kanske trion som genom scentekniken lyfts framför våra ögon och på vilkas kroppar reflekteras en animerad ljusbild. De för, mest av alla, tankarna till de återuppväckta celler som är en del av Conny Sjöqvists algforskning, där modellerna ska ge fingervisning om vad som sker i Östersjön under nya klimatförutsättningar.

Att se dem väcker blandade känslor, av förundran över arter man aldrig ser med blotta ögat, av sorg över att vår egen art med berått mod förstör förutsättningarna för mångfald och livskraft. En av de avslutande episoderna med en trio i en ny formation, fästa vid elastiska rep som låter dem göra utfall åt alla håll – de kommer så nära att man känner rörelsens vinddrag – väcker frustration, kanske viljan att handla.

Vespa Laine har visat att hon har god hand med stoffet, som för en vanlig teaterpublik är undanglidande och svårformulerat.

Med ”Pressad tid” har hon och hela teamet i konst- och vetenskapskollektivet Fern Orchestra överträffat sig själva, fött det som bra (dans)föreställningar ska: tankar på nya perspektiv, ett nödvändigt igångsättande, livslust.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln