ÅUCS har sitt ursprung i lasarettet som Johan Haartman grundade 1759 – Åboprofilen hade bland annat 1 200 insekter i sin samling
Läkarbristen på 1700-talet gjorde att prästerskapet ofta fick agera som ett slags första hjälparbetare i Svea rike. På så sätt nådde läkekonsten ut i bygderna eftersom grundkurs i medicin hos Carl von Linné var obligatorisk för blivande präster.
Linné inspirerade också till utgivningen av så kallad husapotek för att erbjuda snabbt tillgängliga instruktioner för dem som själva inte hade möjlighet att konsultera läkare.
Husapotek också i Åbo
I Åbo tillkom just ett sådant ”husapotek” 1759 tack vare Linnélärjungen och läkaren Johan Haartman: Tydelig Underrättelse om de Mäst Gångbara Sjukdomarnas Kännande och Motande, genom Lätta och Enfaldiga Hus-medel.
Johan Haartman (1725–1787), född i Pemar och senare läkare vid länslasarettet, har fått epitetet ”den finländska läkekonstens fader”.
Också veterinärmedicinens fader
Hans insatser inom djursjukdomar var dessutom så pass ovanliga för sin tid att han också kunde kallas veterinärmedicinens fader. De torra och heta somrarna under senare delen av 1750-talet hade varit katastrofala för boskapsdjur och bönder och Haartman företog många resor runtom i landet för att få bukt med den grasserande boskapspesten.
År 1758 presenterade han en vetenskaplig analys, Om Boskaps-sjukan, med förebyggande råd.
I Åbo universitetscentralsjukhus nybyggnad hittar vi ”Haartman-salen” till minne av Johan Haartman och hans insatser både lokalt, nationellt och allmänmedicinskt.
Flydde till Sverige
I början av 1740-talet flydde Haartman till Sverige undan de ryska truppernas härjningar och fick anställning som apotekslärling hos apotekare Johan Salberg. Planen, att erhålla apoteksrättigheter för att grunda ett eget apotek i Åbo, stupade bland annat på bristande ekonomi.
Haartman valde då att studera medicin och botanik vid Uppsala Universitet och disputerade 1751 med sin avhandling om hybridplantor, som blev en av de viktigare bland Linnés 186 vetenskapliga avhandlingar. Internationellt blev också den betydande eftersom hybridfenomenet bland växter då ännu var något av en vetenskapsgåta.
Sari SareliusUppsala var ett viktigt centrum
Uppsala var ett givet alternativ inte bara på grund av geografisk närhet. Sverige lyste starkt på den internationella medicinska kartan redan innan Carl von Linné trädde in på scenen tack vare två andra framstånde läkare, barnläkaren Nils Rosén von Rosenstein och arkiatern och hovmedicus Abraham Bäck.
Roséns banbrytande insats sänkte barndödligheten i Sverige rejält (50 procent nådde inte vuxen ålder) genom undervisning om god hygien, lång amningstid, näringsrik föda, vikten av rent vatten och botemedel mot de vanligaste barnsjukdomarna.
NationalmuseumEn andra avhandling
Under sin svenska lärotid fick Haartman möjlighet att följa med Nils Rosén under hans sjukbesök. Sin andra avhandling, det vill säga om förnyelsen av läkemedel, verkställde Haartman under den berömde barnläkarens handledning.
Också det arbetet handlade om ett viktig ämne eftersom många medikament fortfarande byggde antingen på vidskepelse eller mix av så många medicinalväxter att det var omöjligt att avgöra vilken av ingredienserna som var den mest verksamma botemedlet.
Undervisade KI:s blivande rektor
Haartman undervisade också doktorander inom medicin. Bland annat Anders J. Hagströmer, senare rektor för Karolinska Insitutet, avlade sin doktorsgrad för Haartman.
Haartman var dessutom lika intresserad av den zoologiska miniatyrvärlden. Genom Linnés kontakter introducerades han i de högre samhällsklasserna och skänkte sin insektssamling bestående av 1 200 insekter till drottning Lovisa Ulrikas naturaliekabinett.
En modefluga på 1700-talet bland adliga och kungliga var skapandet av egna kabinett av växter, djur, mineraler – ofta av kuriosa slag.
Genom Linnés kontakter introducerades han i de högre samhällsklasserna och skänkte sin insektssamling bestående av 1 200 insekter till drottning Lovisa Ulrikas naturaliekabinett.
Blev provincialmedicus
År 1754 utnämndes Haartman till provincialmedicus i Åbo- och Björneborgslän. Som läkare ivrade han, allt enligt Linnés hälso- och hygienråd, för en friskare befolkning. Tidigare samma år hade han utfört den första koppympningen i Sverige.
Vid den tiden låg dödligheten i smittkoppor på cirka 30 procent. Redan 1757 togs ympning i allmänt bruk i hela riket. Dessförinnan hade Åboläkaren Herman Spöring skrivit om metoden redan 1737, men fick aldrig själv möjlighet att utföra medicinska experiment.
I Österbotten spred en annan lärjunge, Rudolph Hast, Linnés medicinska upplysningsarbete. Tack vare Hasts ympningsprojekt mot smittkoppor minskade barndödligheten rejält. Mellan 1768–1784 ympades över 15 000 österbottniska barn.
Ympning, variolation, var föregångare till vaccinet, där smittkoppssekret fördes in i kroppen genom en rispa i huden. Metoden är av gammalt asiatiskt ursprung.
Malarian var svår i sydvästra Finland
Febersjukdomar, bland annat malaria, var ett gissel i det svenska riket under 1700-talet. Läget i sydvästra Finland var särskilt svårt, vilket var en av orsakerna till att Haartman sammanställde ovannämnda ”husapotek”. Konceptet gick ut på såväl medicinska vårdrekommendationer och hälsokurer som varningar mot äldre, odugliga eller skadliga, vårdmetoder.
Det avgjort mest effektiva botemedlet mot malaria fick man från kinabarken. Botemedlet var ändå alltför dyrt för vanliga bönder. Kinabarken, det vill säga peruviansk bark från Sydamerika, var en viktig internationell handelsvara under 1700-talet tills syntetiska malariamediciner uppfanns.
Barken innehåller kinin och var samtidens främsta botemedel mot malaria. Man kan säga att den hade världshistorisk betydelse. Utan det läkemedlet är det osäkert om européerna alls hade kunnat kolonisera den tropiska världen.
Sari SareliusSvårt med febrar
Ett problem under 1700-talet var att man inte kunde skilja mellan febrar orsakade av malaria och febrar som hade andra sjukdomar som grund. Länge såg man också feber som en egen sjukdom i sig, bland annat frekvent återkommande feberattacker utan andra symptom.
Det här fick Haartman att närmare studera feberepidemierna och i första hand tyckte han sig se ett samband mellan varma somrar och den påföljande vårens utbrott.
Epidemier i skärgården
Senare specialstuderande han vårliga och höstliga epidemier i skärgården och rekommenderade invånare att bygga sina bostäder längre bort från låga kustområden och i stället välja blåsigare platser. Ett gott råd, men vad varken Linné eller Haartman kände till var att malarian spreds av en vektor, Anopheles females.
Den orientaliska pesten, som bröt ut i början av 1770-talet, gav ytterligare arbetsbörda år Haartman. I slutet av 1700-talet avtog ändå både malariautbrotten och pesten men Haartmans behändiga ”husapotek” var i bruk ända till 1844.
Med viss ironi
Den lilla medicinska skriften innehåller till största del vettiga hälsoråd och botemedel. Haartman tycks ändå ha haft en ironisk ådra. Han skriver lite syrligt att den gamla metoden med att placera ett ormskinn på kvinnors magar för att underlätta födsloarbetet nog bara har en enda effekt, det vill säga att kvinnan blir så förskräckt att förlossningen sätter i gång omedelbart!
I bakgrunden ligger kampen mot vidskepelse och den allmänt betodda ”signaturläran”, det vill säga tron att växter och djur som liknade människoorgan kunde bota sjukdomar i just det organet. Till exempel var man länge övertygad om att kålhuvud lindrade huvudvärk och så vidare.
Grundade lasarett i Åbo
Haartman grundande både ett lasarett i Åbo 1759 och en akademisk-medicinsk läroanstalt – bara några år efter att det första moderna sjukhuset, Serafimerlasarettet, öppnade i Stockholm.
Dessförinnan fanns i Åbo med omnejd endast isolering- och förvaringsanstalter för spetälska, åldringar, kroniskt sjuka och invalider. Ett undantag var läkaren Elias Tillandz (död 1693 i Åbo) och hans hälsokälla vid Kuppis brunn.
På sin tid var Tillandz den ende utbildade läkaren i Finland. Han inrättade dessutom ett litet mer experimentiellt privatapotek i Åbo och grundade ett sjukhus för spetälska.
Sari SareliusDisputerade i Åbo, som den första inom medicin
Haartman donerade ytterligare privata medel till professurer i anatomi, kirurgi, obstetrik (förlossningslära), naturhistoria och veterinärmedicin.
Den första medicinska disputationen i Åbo, De apoplexia skrevs av Haartman själv, och handlade om 22 olika slag av hjärnblödningar och deras orsaker, förebyggande, symptom och behandling.
Behandlingsråden var mångahanda, bland annat iglar, koppning, laxermedel, lavemangsprutor och diverse exotiska parfymer. Många är förstås helt utdaterade i dag men vissa av de Haartmanska råden är förvånansvärt dagsaktuella.
Behandlingsråden var mångahanda, bland annat iglar, koppning, laxermedel, lavemangsprutor och diverse exotiska parfymer.
Ovanstående till trots ansåg Haartman sig motarbetad och oförstådd och det sägs också att han skall ha varit besvärlig att samarbeta med. Däremot var han mycket omtyckt av både patienter och studenter.
Källor: Carina Nynäs & Lars Bergquist: A Linnaean Kaleidoscope.
Matti Haltia & Antti Vaheri: Johan Haartman – Suomen lääketieteen isä.
Otto E. A. Hjelt: Johan Haartmans verksamhet vid Universitetet i Åbo 1754-1787.
Olof Mustelin: ”Johan Haartman”, Svenskt biografiskt lexikon.
Nils Uddenberg: Medicinens historia fram till 1800-talet.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.