Freja Rudels 04.09.2024 19:00

Närvaro, gehör och förundran är de avgörande anledningarna till att Rosanna Fellmans nya diktsamling drabbar mig så hårt som den gör. Det råder visserligen ingen brist på drabbande stoff i ”Det Jakobstad ingen vill ha”, men smärtan springer ur Fellmans egenartade hantering.

Som i debuten ”Strömsöborna” tar Fellman läsaren bortom hurtfriskt snickarglada fasader, mot erfarenheter av utanförskap, missanpassning och övergrepp. Där debuten utforskade utsatthet genom ett myller av roller i samhällets marginaler frilägger den nya samlingen marginaliseringens mekanismer genom ett autofiktivt jag.

Scenen är Jakobstad. Ett Jakobstad med tre ansikten: ”KnarkJeppis/ JesusJeppis/ KulturfondsJeppis”. Alla figurerar de hos Fellman, men det är ”KnarkJeppis”, stadens självmedicinerande avigsida som hon främst ger utrymme och röst.

Jag får medge att det är ett Jeppis jag inte kände till. Spåren efter bibelbältet och den kulturella produktiviteten har effektivt letat sig in i mitt åboländska perspektiv, men att Jakobstadsbor kunde ägna sig åt något värre än öl och pälsfarmning är en tanke som liksom aldrig har slagit mig. Det vittnar om begränsningarna i mitt perspektiv, men också om Fellmans samhällskritiska metod. Hon dröjer vid det andra helst döljer.

Fellman skildrar en plågsam uppväxt som förpassar henne till utsattheten i KnarkJeppis. Mönstret är klassiskt: en udda fågel som vingklipps och förskjuts av en tongivande, fördömande och begränsande normalitet. Det är en historia vi har hört förr. Kanske för att det är en erfarenhet som tvingar fram sin egen berättelse. Som föder berättare, eller undergång:

”Jag gråter ber om hjälp hos lärarna i lärarrummet
ligger hyperventilerar på golvet vid deras fötter
en ovetande lärare kommer in
hon frågar vad som riktigt sker
de vetande lärarna slätar ut frågetecknen
det är bara Sanna igen
Den del av mig som kallas Sanna
lär sig vad systematisk ignorans innebär.”

Det är orden Fellman kastar sig in i när det inte hjälper att kasta sig på golvet i lärarrummet. Med orden tar hon läsaren genom lagren av tid, ner på golvet, ner i den partikulära erfarenheten av absolut utsatthet, och så upp i den abstraherande analysen som vittnar om strukturellt förringande, om ett mönster som frikänner sig självt och dömer offret.

Som mobbningsskildring är Fellmans poesi stundtals lika skarp som Iida Raumas Finlandiaprisade roman ”Hävitys”. Blicken för vuxenvärldens delaktighet, tystnadens destruktivitet och mobbningens uttryck är kompromisslöst klar.

Själv vet jag inte vad som är värst, sidor sprängfyllda av koncentrerad galla eller frasen ”man vänjer sig” som dyker upp här och där, som en refräng.

Ord är plats och position och roll och makt. Fellmans gehör för de konnotativa dimensionerna av språket är imponerande. Genom att skifta mellan dialekt och standardsvenska, mellan talspråk och abstrakta begrepp, förflyttar hon sitt diktjag genom tider och miljöer. Skickligt kalibrerar hon avstånd och skiftar utblickspunkt.

Fellman vet hur glåpord låter och hon vet hur orden man använder för att släta över glåpord låter. Själv vet jag inte vad som är värst, sidor sprängfyllda av koncentrerad galla eller frasen ”man vänjer sig” som dyker upp här och där, som en refräng.

Förlaget

I ”Det Jakobstad ingen vill ha” lyckas Fellman förflytta sin estradpoetiska närvaro till boksidorna. Med skiftningar i fontstorlek höjer och sänker hon volymen. Associativt forsande medvetandeströmmar sköljer över en utan andrum. Tvingar sig på en tills de plötsligt förbyts i mer modernistiskt koncisa dikter där skärpan ersätter massan och de breda, vita marginalerna bildar en effektfullt ekande rymd.

Det händer att somt blir övertydligt. En och annan dikt hade mått bättre utan sin sista klargörande vers. Poesins kraft bygger mycket på mångtydighet och öppenhet och Fellman kan vara lite väl ivrig att slå fast. Det kan säkert vara en styrka på scen. Och det understryker det faktum att Fellman är en poet med ett ärende, som vill säga något med sin dikt. Men ibland, när hon redan har sagt det förbaskat bra, riskerar ett förtydligande att bli kontraproduktivt.

Mina redaktörsögon hakar ibland upp sig på anglicismer och finlandismer och prepositionsbruk som skvallrar om regional hemvist. Men att avgöra vad som kunde putsas utan att något essentiellt hade gått förlorat är en delikat sak att avgöra. Att språket hos Fellman är ett färdmedel, ett verktyg och en sfär stadd i konstant förvandling gör att språkfelen oftast känns följdriktiga.

Det kan tyckas småaktigt att notera petitesser som prepositionsbruk, men faktum är att inget i språket är en petitess hos Fellman. Det är språkets alla skiftningar som ger fasetter åt svärtan i ”Det Jakobstad ingen vill ha” och upprätthåller en produktiv förundran genom hela samlingen.

Den inledande diktens fråga är inte retorisk utan uppriktig. Den får många skiftande svar och den lever vidare efter att jag har lagt boken ifrån mig:

”Hur kan en plats
med så vacker grönska
välansat ståtligt omhändertagen estetisk bebyggelse
böljande blåsande blåa hav
uppfostra sina barn
till att slå ner de personer som drivs
ut”

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln