Pargasbon Marianne, 79, lider av afasi och minnesförlust – men Varha säger nej till närståendevårdare
Sedan flera år tillbaka har Salla Johansson fungerat som sin svärmor Marianne Johanssons närståendevårdare. Salla har hjälpt Marianne med allt från att handla till att duscha. Det här eftersom Marianne inte klarar av vardagssysslor själv.
Nu har Varha bestämt att Marianne inte är i behov av en närståendevårdare och att hon klarar sig med den avgiftsbelagda hemvården.
– Det gör mig rasande. Det känns som att ingen bryr sig om min svärmor längre, säger Salla.
– Det är jättedåligt. Jag klarar mig inte utan Salla och utan henne skulle jag bara känna mig ensam. Jag vill inte att någon annan ska ta hand om mig, säger Marianne.
Klarar inte sig själv
Marianne lider av afasi, vilket innebär att hon har svårt att prata, höra, läsa och skriva. Hon har även minnesförlust som under de senaste åren blivit värre i snabb takt. Hon är förlamad på högra sidan och blind på det ena ögat. Två gånger i veckan får hon dialysbehandlingar på grund av en njursjukdom.
– Hon använder en rullator men kan knappt gå. På grund av dialysbehandlingarna har hon en specifik diet, så hon kan inte gå till butiken och köpa vad som helst utan någon måste vara med och se till att det blir rätt produkter. Jag är tillgänglig för henne dygnet runt och ibland händer det att hon behöver hjälp på nätterna också.
Linn SchönbergÄndå är det inte tillräckligt för att Varha ska låta Marianne fortsätta ha en närståendevårdare.
Som närståendevårdare har man rätt till vårdarvode, ledighet och service som stöder närståendevård. Det här förlorar Salla på grund av förändringen.
Striktare bedömningar
Förändringen beror på att Varha nu har utfört nya bedömningar av sina patienter. Besluten fattas i samband med att en servicehandledare besöker patientens hem och gör en helhetsbedömning av hur mycket vård patienten behöver och hur bunden patienten är till vården.
Handledaren hör också vad patienten har att säga för att bedömningen ska vara så personlig som möjligt.
– De nya bedömningarna har resulterat i att en del patienter som tidigare har haft närståendevårdare inte längre får ha det. Kriterierna är samma som förr med bedömningarna har varit striktare nu, säger Kirsi Kiviniemi, integrationsdirektör vid Varhas närståendevård.
Det betyder ändå inte att antalet patienter berättigade till närståendevård har minskat. Enligt Kiviniemi har nivån hållits jämn.
De ser inte på enskilda fall och vad patienten faktiskt behöver. Det är omänskligt.
Salla Johansson
Arkiv/VarhaOrättvist och opersonligt
Trots att bedömningarna ska vara personliga och beakta hur patienten ser på läget, upplever inte Salla att Mariannes bedömning gick till så.
– Allt baserar sig på siffror och att man ska samla poäng för att bli kvalificerad för att få en närståendevårdare. De ser inte på enskilda fall och vad patienten faktiskt behöver. Det är omänskligt, säger hon.
Varha gör nya bedömningar av patienterna minst en gång om året. Vid behov kan man också själv be att en bedömning ska göras.
– Är man missnöjd med resultatet kan man överklaga beslutet, men det är ofta en lång process som kan ta flera månader, säger Kiviniemi.
Av den här orsaken har inte Salla överklagat beslutet. Det verkade helt enkelt för komplicerat och tidskrävande, säger Salla.
En speciell relation
Under årens lopp har Marianne och Salla byggt upp en speciell relation. De har sina rutiner och gör saker på ett visst sätt, och avviker de från rutinerna blir Marianne förvirrad och orolig.
Linn SchönbergPå grund av sin afasi kan Marianne inte heller prata tydligt. Salla har lärt sig tolka Mariannes tal och vad hon vill säga på ett sätt som inte vem som helst kan göra.
– Vi har en så lång historia. Marianne vet att hon kan lita på mig och hon känner sig trygg när jag är med henne. Jag vet vad hon menar med sina gester och ansiktsuttryck. Det skulle inte kännas bra om det kom främlingar och tog hand om henne på tider som inte stämmer överens med våra rutiner.
Även om Salla förlorar sin rätt att vara officiell närståendevårdare kommer hon inte att sluta ta hand om Marianne.
– Jag har inte hjärta att lämna henne fast jag inte får betalt. Om jag lämnar henne kommer hon att känna sig ensam och otrygg. Jag gör inte det här för pengarna, utan för att Marianne ska må bra.
Salla anser ändå att arbetet med Marianne är så tidskrävande och ansträngande att hon borde få någon slags ersättning för det.
Vart är vi på väg,om inte Marian är berättigad närståendevård är obegripligt.Varhas sjukvård och åldringsvård har spårat ut helt.