Kritiker av Västbanan och anhängare av gränslagen är inte blåsvarta
När den så kallade avvisningslagen godkändes med klar majoritet i riksdagen för ett par veckor sedan deklarerade många kritiker av lagen, också många medier, att Finland flagrant struntar i mänskliga rättigheter och inte längre är en rättsstat – trots att merparten av finländarna stöder undantagslagen (Uutissuomalainen 27.6).
När Västbanan blev utan ett EU-stöd på 176 miljoner euro och många, inklusive ÅU på ledarplats, talade för att den planerade tågförbindelsen mellan Åbo och Helsingfors nu borde skrotas eller åtminstone läggas på is av kostnadsskäl, anklagades vi för att motarbeta utveckling, inflyttning och smidiga trafikförbindelser.
Och så har vi den politiska långköraren kring Yle.
Den som talar för att se över Yles finansiering, med motiveringen att också andra statliga sektorer måste spara, är per se mot public service och i förlängningen mot seriösa medier överlag. Det hävdar åtminstone en del av dem som häftigt försvarar ett Yle i nuvarande omfattning.
Svart eller vitt. För eller emot. Sannfinländskt eller rättfärdigt. Till synes liberala och förnuftiga människor ger sig själva tolkningsföreträde av moral och nödvändighet, medan en tyst majoritet plötsligt kan framstå som en sämre vetande minoritet när de här starka samhällspåverkarna driver debatten och serverar enkla lösningar.
Men den som förbigår världens komplexitet och en ständigt skiftande kontext sysslar med intellektuell oärlighet, lathet eller självpromovering.
Välfärdssamhällets guldålder ligger obönhörligen bakom oss, och när krisen är ett faktum tvingas regeringen se över landets ekonomi och riksdagen fokusera på att garantera medborgarnas säkerhet.
Problemet är att degen för vår gemensamma samhällskaka inte har jäst under de senaste sexton åren. Vi har dessutom lånat ingredienser av grannarna, och nu måste den platta degen kavlas ut allt tunnare och tunnare för att räcka ens för de mest basala behoven. I något skede brister det.
Befolkningen åldras, färre barn föds, över 50-åringar klassas som överåriga på arbetsmarknaden, vården knäar av personalbrist, den psykiska ohälsan ökar, utbildningen har sina utmaningar, Ryssland hotar vår trygghet och klimatmålen borde uppnås.
Inget under att välfärdskakan liknar mer en donut än en gräddtårta. Hålet bara växer.
Men det kan inte vara så att den som är för gränslagen därmed är mot människorätten, att den som talar för att pausa Västbanan motarbetar livskraft eller att en sparkur för Yle egentligen är ett försök att strypa mångfalden av medier.
Det kan inte vara så att vissa kan monopolisera definitionen av moral och klassa andra som blåsvarta nationalister/rasister/kapitalister.
Ju större tillgång vi har till information, bildning och kommunikationskanaler, desto färre åsikter tycks vi tolerera av andra.
Det fattas inte bara pengar för att upprätthålla välfärden utan också empatisk realism, genuin vilja att föra dialog och förmåga att tänka längre än den egna vinningen eller nästa inlägg på sociala medier.
Bra skrivet. Räknar mig inte till ytterhögern för att jag fattar att statens och kommunens pengar är en bristbara och att vi måste prioritera kraftigt.