KOMMENTAREN: ”Du får den bästa bilden om du går där bort i hörnet och lutar dig mot räcket”
Det är 11 stegar på cirka sex meter och några mindre stegar till innan man nått upp till styrhytten. Med kameraväskan på ryggen är det bara att lägga i väg uppåt. Efter den första etappen på stegen, då kameraväskan törnat i skyddsringen ett antal gånger, börjar jag redan ångra mitt val.
LÄS OCKSÅ
De har toppjobbet på Rävsundsbrons byggarbetsplats – högst uppe jobbar man barfota eller med yllesockorna påI själva verket ångrade jag mig redan på brobyggaralliansens projektkontor i centrum.
Den ursprungliga planen var att där ställa en ledande fråga i stil med ”visst är det ju så att man inte själv får klättra upp dit?”. Men då projektchefen småskrattar att han minsann inte tänker klättra upp och önskar mig lycka till är det bara att glömma den egna höjdskräcken. Och klättra.
Efter tre etapper tittar jag för första gången åt något annat håll än uppåt. Det här kanske går vägen ändå.
Men ner tänker jag inte titta förrän jag måste.
Efter en dryg kvart är jag uppe vid styrhytten och svingar mig förbi några kablar mot dörren. Inne i styrhytten är golvet av glas längst fram och det hjälps inte annat än att titta ner. Och ta ett djupt andetag.
Svetten börjar pärla sig i pannan och jag känner en droppe landa på armen. Jag fumlar fram telefonen för att börja spela in intervjun. Jag försöker samtidigt anteckna så gott det går, men märker rätt fort att handstilen är ännu mer oläslig än den brukar.
Då jag senare lyssnar på inspelningen blir jag förvånad över hur sansad jag trots allt låter. Frågorna jag ställer är både logiska och så gott som vettiga. Kanske mina intervjuobjekt inte sen heller lägger märke till hur livrädd jag är?
Sedan kommer frågan.
– Ska vi gå ut där på baksidan och kolla på utsikten, du får nog bättre bilder därifrån.
Hjälp.
Vi klättrar upp för ytterligare några mindre stegar och ut på en plattform.
– Du får den bästa bilden om du går där bort i hörnet och lutar dig mot räcket!
– Nä du, jag tänker nog inte luta mig nånstans, får jag ur mig.
Men efter en stund släpper nervositeten. Visst känner man vinden och det svajar till litet otäckt då kranen svänger sig, men det är inte så farligt.
Då det efter en dryg halvtimme uppe i kranen blir dags att klättra ner, erbjuder sig Jussi Anttila ändå att ta min kameraväska.
– Jag tror att jag har bättre teknik i stegen.
Det lär han ha. Det är nästan jobbigare att ta sig ner, trots att det går betydligt fortare.
”Det är bara en vanlig dag på jobbet”, försöker jag ännu krampaktigt inbilla mig. Sällan har jag varit så glad att sätta foten på en stadig betongplatta, om än ute på en arbetsbro mitt i Rävsundet, då jag äntligen är nere igen.
Den högsta lyftkranen i Finland finns för övrigt i Kyrkslätt, där Prysmian Groups kabeltorn byggs. Den kranen når upp till 207 (!) meter.
Det var en intressant juttu, en riktig höjdare. Bra jobbat Heine!