Ann-Christine Snickars 12.06.2024 18:20

Johannes Ekholm har tidigare hörts i Svenska Yles dramarepertoar och den nya föreställningen ”Inget att dölja” har både text och regi av honom. Det är frestande att genrebestämma den som dystopi, men jag avlyssnar den mest som en kritik av dagens sociala medier och den kultur av förment öppenhet den för med sig.

Ett visst inslag av sf finns, om man vill tala i de termerna. Än så länge är ju tekniken som möjliggör direktsändning av mänskors tankar bara en fantasi.

Huvudperson är Mimi, vars skilsmässa från en dominant partner har en del obehagliga element. Hon publicerar klipp med det. Det får konsekvenser, och sen börjar hon ”flöda”, det vill säga låta publiken ta del av tankar och känslor som hon sänder live med hjälp av ett inopererat mikrochip. Så ska hon bli rentvådd.

Transparens kallar man det, ett ord vi brukat koppla till samhällsförvaltning. Nu handlar det om enskilda reaktioner i ett sammanhang där allt kan ske inför andras blickar och där allt har ett pris. Arbete blir ”innehållsproduktion”, det är försörjning men liknar ibland självskadebeteende.

Ekholms manus är suggestivt men berättelsen för den skull inte vattentätt logisk. När Mimi i desperation vill stiga av måste hon få ut det inopererade chipet med våld. Det blir som en lobotomi. Men att delta i flödet är också avtrubbande.

Expert på undertoner

I den värld som skissas tycks varken val eller återvändo finnas. Den glidande dova stämningen är det som övertygar mest. Fast ibland slår ett lite schablonartat röstmanipulerande igenom. Bilden av alienation tycks alltid kopplas till ett metalliskt eko.

Rösterna har ständigt en agenda. I flödet vill de köpa något, flödaren får förslag på en ”handling” att utföra för ett visst pris. Man tänker prostitution, fast ordet inte nämns. Mimi träffar en före detta författare, som slutat skriva för att det är lönsammare att flöda. Han föreslår att de, utanför beställningarna ska koppla ihop sina signaler. Så kan man simulera förälskelse.

Den scenen är en höjdpunkt, både som stoff och iscensatt (Antonia Henn är Mimi och Robert Kock är mannen). Det är ett utbrytningsförsök, inte riskfritt. Men spänningen får falla samman i slutscenen, kanske närmar den sig en sensmoral, det får bli lite vagt. Slutsången (musiken är Timo Hietalas, han är expert på undertoner) klingar i alla fall ironiskt.

Diana Luganski

Nyskapande

Föreställningen har också något för mediet helt nytt. Den är inte bara akustisk, utan serveras med bilder, och finns tills vidare bara på Arenan. Inget hindrar förstås att man bara lyssnar och låter bli att titta.

Bildsättningen har skett med AI-visualisering, men är skapad av författaren och videon är editerad Juho Risto Aukusti Lähdesmäki.

Bilderna förtätar atmosfären i berättelsen, där alla är individer, men ingen får tydligt heldragna konturer som person. Öppenheten fungerar bara i glimtar.

Att bildsätta ett hörspel är att frångå dess ursprungliga estetik, ”out of the dark”, som ger lyssnaren frihet att skapa egna bilder. Men greppet kan öppna för nytt inspirerat tänkande också om innehållet, och vad drama på en public service-plattform ska eller kan vara.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln