Väntan på rätt vårdplats är över för 83-åriga Lisbeth – ”Hur kunde det här vara så svårt att ordna?” undrar anhörig
Efter 111 dygn på hälsocentralsjukhuset i Kimito har 83-åriga Lisbeth Karlsson nu fått en mera ändamålsenlig plats på det privata äldreboendet Dahliahemmet i Dalsbruk. ÅU rapporterade i mitten av april om familjens kamp med välfärdsområdet Varha för att få den plats för mamman som hon behöver.
Dottern Maria Källberg berättar att de anhöriga den 30:e maj fick besked från Varha om att servicesedeln de väntat på blivit beviljad.
– Nästa dag flyttade vi. Vi ville komma bort från hvc-sjukhuset, säger Källberg.
Det är inte så att de anhöriga har något emot sjukhuset eller personalen. Problemet var att det här inte var rätt plats för deras minnessjuka mamma.
Hon placerades här som följd av en fallolycka i slutet av januari, efter vård på Salo sjukhus. Innan det hade hon bott på egen hand. Behov av sjukhusvård fanns inte längre, men Varha kunde inte erbjuda en plats på äldreboende, utan Lisbeth sattes i kö.
Enligt lag ska en plats inom icke brådskande vård anordnas inom nittio dagar. Men den tiden överskreds och Källberg har känslan att Varha inte tog tag i saken innan lagen så krävde.
Lisbeth delar nu ett stort rum med en annan klient och det går enligt Källberg bra. Platsen mamman nu fått har varit ledig hela den här väntetiden.
Enligt uppgifter i ÅU:s tidigare artikel kostar ett vårddygn på äldreboende Varha cirka 180 euro per dygn, medan en normal behandlingsdag inom allmän medicin kostar cirka 450 euro.
Salla Lindegren, kundhandledningsdirektör inom Varhas tjänster för äldre, kommenterar inte enskilda fall.
På ett allmänt plan säger Lindegren att lämplig placering avgörs av klientens behov och funktionsförmåga. Har klienten specifika behov som till exempel två sjuksköterskor nattetid, låsta dörrar, svenskspråkig service eller ett enkelrum med egen toalett har det här betydelse för vilka platser som kan erbjudas, säger Lindegren.
LÄS OCKSÅ
83-åriga Lisbeth har väntat på rätt vårdplats i 60 dygn – ”Det här är inte värdigt, det är inte rätt ställe för henne”, säger anhörigTristessen och pyjamastvånget var värst
Lisbeths anhöriga upplever att det värsta med köplatsen var tristessen, de vita väggarna och faktumet att mamman inte fick ha egna kläder, utan har gått i pyjamas i över hundra dagar.
– Jag skulle förstå om det inte finns personal eller lediga platser, men hur kunde det här vara så svårt att ordna?
Nu har lugnet sänkt sig över familjen och alla är nöjda. Källberg uppskattar de hemlika förhållandena i Dahliahemmet.
– Klienterna har ett gemensamt vardagsrum, det ordnas program och de får ha sina egna kläder.
– Men nog har vi jagat på! Det var inte enkelt, och det har blivit många sömnlösa nätter. Man vill ju att hon ska kunna leva som vanligt, säger Källberg.
Tycker ni den här tiden orsakat skada för er mamma?
– Jo, hon har nog blivit hospitaliserad. Efter att ha varit inne i ett litet rum så länge blev hon virrigare och de fantasier som hänger ihop med hennes demenssjukdom fick fart. Hon hade ju inga fysiska fel. Nu går hon utan rullator. På hvc-sjukhuset sjönk hon liksom ihop, säger Källberg.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.