Åländskt översitteri gynnar inte EU-valet
SFP jobbar hårt för att säkra sin plats i Europaparlamentet efter avgående Nils Torvalds. På Åland har kampen om “det svenska mandatet”, som SFP kallar det, urartat i en smutskastning av andra partier och blottat en oroväckande syn på demokratiska val.
En koalition bestående av Liberalerna, Moderaterna, Ålands framtid och Svenska folkpartiet på Åland har valt att stöda en gemensam kandidat, Anton Nilsson, som ställer upp på SFP:s lista.
I förra EU-valet fick Mariehamnsbördige Nilsson näst flest SFP-röster efter invalda Torvalds och arbetar i dag som ministerråd vid EU.
Också Ålands socialdemokrater fick frågan om att backa upp Nilsson men valde att ställa upp en egen kandidat, Jessy Eckerman, lagtingsledamot och stadsfullmäktig i Mariehamn.
Genom en egen kandidat vill partiet fördjupa sitt samarbete med de finska socialdemokraterna, och har dessutom fått löfte om en åländsk medarbetare i SDP-staben av invalda parlamentsledamöter.
Hållbart initiativ har valt att stöda De grönas tidigare partiledare Maria Ohisalo medan Obunden Samling inte stöder någon enskild EU-kandidat.
Att Anton Nilsson har fått konkurrens har väckt starka reaktioner. I insändarspalterna har flera åländska politiker och påverkare yrkat på att koncentrera de åländska rösterna på en kandidat – Anton Nilsson – för att på så sätt säkra det svenska mandatet i Bryssel.
Moderaternas ordförande Wille Valve anklagade Socialdemokraterna och Hållbart initiativ för att splittra de åländska väljarna och ifrågasatte SDP:s överenskommelse om en medarbetarplats i parlamentet.
Bakom reaktionerna ligger förstås en oro för det dalande SFP-stödet, men det rättfärdigar inte kraven på att andra partier borde slopa sina EU-kandidater.
SFP kan inte monopolisera svenskan i Finland eller bevakningen av åländska intressen, trots sitt överlägsna väljarstöd på Åland.
Det är varken klädsamt eller sunt om Åland ska ses som “en borgerlig enpartistat”, för att citera socialdemokraten Nina Fellmans blogg.
Rimligtvis borde ju en bredare palett av kandidater och partier öka intresset, engagemanget och spänningsmomentet för EU-valet, också på Åland, medan skuldbeläggning och översittarfasoner kan ha motsatt effekt på valdeltagandet.
Ålänningarna har redan länge velat att det självstyrande landskapet skulle garanteras en egen plats i EU, som kompensation för den beslutsrätt som flyttades över till Bryssel då Finland, och Åland, blev EU-medlem.
I höstas då platserna i Europaparlamentet utökades från 705 till 720 och Finland fick en plats till, lämnade åländska riksdagsledamoten Mats Löfström in en lagmotion om ett åländskt öronmärkt EU-mandat, men det föll platt i riksdagen. Att situationen skulle förändras i framtiden är inte realistiskt.
Varenda väljare och vartenda parti på Åland borde nu vinnlägga sig om en substansfokuserad EU-debatt och ett högre valdeltagande.
Det svenska mandatet och åländska intressen – hur angeläget detta än må vara – kan inte garanteras på bekostnad av demokratiska värden som mångfald och valfrihet.
Tråkigt att ÅU tolkar de åländska partiernas kandidatval som ”översätteri” när problemet ligger i de finländska (förutom SFP) partiernas översätteri att inte öronmärka ett EU-mandat som åländskt och därmed ge de ålänska partierna en reell möjlighet att ställa upp egna kandidater ett demokratiskt val.