Alfhild fyller 104 år på mors dag – ”Inte trodde jag ens att jag skulle bli 100”
– Nå, inte tycker jag att det här är något att fira. Jag har aldrig riktigt varit för sådant. Inte trodde jag ens att jag skulle bli hundra år gammal.
Men firad har hon ändå blivit otaliga gånger, Alfhild Ekebom från Högsåra, som på mors dag fyller 104 år. Hon är Kimitoöns äldsta person, född 1920.
På mors dag väntas uppskattat besök av barn och barnbarn. Alfhild har tre söner i livet, åtta barnbarn och lika många barnbarnsbarn.
– Jag tror att mina barn varit nöjda med mig som mamma. Och barnbarnen besöker gärna farmor. Man älskar ju sina barn.
Alfhilds barn är bosatta bland annat i Hangö och på Åland. Någon större fest brukar inte höra till, varken för att fira mors dag eller födelsedag. Men en hälsning i tongåvan brukar Alfhild få. Födelsedag och mors dag uppmärksammas samtidigt.
– Alltid blir det besök. Morsdagskort har jag nog en hel låda full. Som barn var mors dag inte någon speciell dag, men vi brukade plocka blåsippor till mor om våren.
Gillar tystnaden
Jag besöker Alfhild på gemenskapsboendet Solglimten i Hitis två dagar innan födelsedagen. Frukosten har nyss dukats av och de som bor här har sökt sig in på sina rum. Det är tyst och stilla i korridoren, liksom i Alfhilds lilla lägenhet.
Emilia Örnmark– Många slår på teven eller radion genast från morgonen, men jag vill ha det tyst. Jag trivs ensam och med tystnaden. Min man gick bort för fyrtio år sedan, efter det har jag bott ensam.
Alfhild ligger gärna och läser. Hon är allätare då det kommer till litteratur, men barnsagor är favoriten. Hemma på Högsåra har hon ett helt bibliotek av barnsagor.
Alfhild plockar fram en flera hundra sidor tjock sagobok ”Världens bästa myter och sagor i urval”, som var en födelsedagspresent i fjol.
Emilia ÖrnmarkHon slapp dans på 100-årsdagen
Innan 100-årsdagen för fyra år sedan hade Alfhild lovat släkt och vänner att det då blir stor fest på Sunnanland på Högsåra med dans.
– Men det slapp jag! skrattar hon.
Det var nämligen vid tiden då coronan tog världen i sitt grepp. Men att bli firad slapp hon däremot inte: Hennes söner hade fixat till en utomhusfest för hela byn, men sång, tårta och skumpa, som avnjöts utomhus med några meter mellan varje festdeltagare. Den dagen uppskattar Alfhild.
Emilia ÖrnmarkHon tar fram en bok hon fått av sina barn, där de hundra åren finns dokumenterade i bilder – ifall minnet skulle svika en dag. Än har det inte gått så. För att visa tidens gång finns Finlands presidenter med i boken – alla har Alfhild upplevt.
– Jag gillade Niinistö. Han är lugn och så har han ju en så fin fru!
Ett liv på Högsåra
Så gott som hela sitt liv har Alfhild bott på Högsåra, med en och annan avstickare. Under kriget i början av 40-talet bodde hon två år på Örö där hon skötte forstchefens barn och hushåll.
– Om kvällarna jobbade jag frivilligt på soldathemmet.
Alfhild har försökt glömma det mesta från krigsåren, men minns bland annat en händelse då Finlands krigsflotta låg i en vik i hemtrakterna.
– Då kom bombplanen över Högsåra och siktade väl in sig på fartygen. Jag och pappa förstod inte vad det var frågan om, så vi vinkade och då började de skjuta på oss. Men vi kom undan. Vi visste inte att det skulle bli krig. Jag minns då pappa sa ”Nu är det krig”.
Alfhild var nitton år då kriget startade.
Emilia ÖrnmarkEtt aktivt liv i skog och på potatisåker
Vi lämnar kriget för att gå in på muntrare samtalsämnen. Jag vill veta knepet bakom att bli så pass gammal.
Det handlar inte om stränga dieter, att gå på gym eller om svettiga joggingturer. Men efter att Alfhild jobbat sina 27 år på Högsåra telefoncentral – ett stillasittande och ensamt jobb – har hon levt ett aktivt liv.
Det visar sig att Alfhild är en stor vän av skogen och har rört sig mycket där. För att lyssna till fågelkvitter, andas skön luft och plocka svamp.
– Så brukade jag städa efter avverkningar. Allt utom stocken lämnades kvar. Men jag fick ved i alla fall.
Alfhild hade också en hektarstor arrenderad åker där hon odlade potatis och morötter.
– Ja, jag var nog i god kondition. Hundar och katt hade jag också, och fina grannar.
Dessutom krävde det sitt att rusta upp den gamla skolan på Högsåra till ett hem.
Gröna fingrar har hon bevisligen fortfarande. På sin egen lilla uteplats har hon satt potatis i två stora krukor, och här tittar redan lite grönt fram.
Emilia Örnmark– Jag måste be mina barn städa här ute. Jag är antingen för lat eller för gammal, konstaterar Alfhild då hon visar mig odlingarna.
”Här är nog bra, men det är inte hemma”
Så länge Alfhild bodde hemma på Högsåra bjöd hon gärna in till middag och hembakt. Nu besöker hon hemmet någon vecka om sommaren. Sedan två år tillbaka har hon bott här på Solglimten.
– Jag valde inte själv att komma hit, säger Alfhild, som förstås gärna skulle bo kvar hemma om det var möjligt.
Till Solglimten bar det av efter att hon insjuknade i corona och fördes med helikopter och ambulans till Salo sjukhus. Där fick hon ytterligare en smitta och var illa däran. Via hälsocentralsjukhuset i Kimito och Hannahemmet i Genböle flyttade hon sedan till detta servicehem.
– Här är nog bra, men det är inte hemma.
Emilia Örnmark
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.