Freja Rudels 27.04.2024 09:00

Vad gör historien med oss? Hur påverkar det förflutna nuet? Det är frågorna jag tror den åländska författaren Zandra Lundberg försöker ge sig i kast med i romanen ”Sol över mörka gärden”. Jag tror, men är inte riktigt säker. Det är nämligen ett lite vacklande bygge Lundberg levererar – en bok vars ärenden förblir oklara.

På 80-talet växer Line upp ute på landsbygden med sin mormor Annie – en excentrisk kvinna som är sig själv nog. Lines mamma flimrar förbi och dör, blir inte mycket mer än en skimrande vålnad i textens periferi. Någon pappa har aldrig synts till och Annie hatar karlar generellt.

Tjugo år senare ligger Line med chefen, får ett barn och inser att hon måste tillbaka till naturen. Mormor Annie, som varit dement sedan länge, dör lägligt och Line tar sin bebis och flyttar ut till torpet där hon bott under sin barndoms somrar.

Det är en hemkomst till ett liv i synk med naturen, men också en manifestering av den ensamhet som Line har levat med hela sitt liv. En ensamhet som härrör från den udda uppväxten.

I torpväggarna sitter det förflutna och pockar på uppmärksamhet. I granngården bor Emil som känner till Lines historia och trotsar gränserna för hennes ensamhet. I Line pågår en upptäcktsresa som än riktas mot det förflutna och än ut mot livet runtomkring – sammanhang som båda ter sig lika vaga och ogripbara.

Lundbergs debutbok ”Konsten att inte hitta sig själv på Bali” (2022) gestaltade ett havererat existentiellt sökande. Det var ett slags utvecklingsroman med självbiografiska undertoner som varvades friskt med ironiska gliringar mot diverse självhjälpsklichéer. Även om bygget var brokigt och svårt att genrebestämma hölls det ihop av en säker ton – en vass och krass röst med känsla för den moderna tillvarons sårigheter.

I den nya boken är det just tonen som förorsakar problem – det är som om Lundberg aldrig riktigt hittar den. Hon berättar i tredje person, går in genom olika perspektiv och i olika tider. I den inledande delen om 80-talet är det Lines barnablick som filtrerar skeendet, men blicken blir aldrig riktigt ett barns och aldrig riktigt klar. Det scenerna ska förmedla av emotionell angelägenhet och grepp om historien förblir höljt i dunkel.

Även om helheten fylls ut efterhand följer den initiala knaggligheten med. Det är som om Lundberg har svårt att veta var hon ska sätta tyngden. Genremässigt vacklar hon mellan mörk överlevnadshistoria, feel good, romance och finn dig själv-bok. Cliffhangers strös runt lite här och där i en halvhjärtad flirt med spänningsgenren. Avsaknaden av tydlig tyngdpunkt gör det svårt att riktigt ta till sig de olika delarna.

Obetydliga tematiska sidospår stjäl utrymme av det som borde vara bokens smärtpunkter.

Mönstret med en ung kvinna som återvänder till barndomsbygden för att bli ett med naturen och hittar en karl från det förflutna som ägnar sig åt jordnära drängsysslor har vi sett förut – nyligen exempelvis i Mikaela Strömbergs ”Rågången” (2023). Det paradoxala med dessa återkomster till landet är att de förutsätter ett inledande avstånd som de aldrig riktigt lyckas överbrygga. Det är en romantiserad föreställning om livet på landet de skildrar, snarare än livet på landet.

Annie och Line misstror båda män. De skildras som maskrosbarn som reder sig själva och går sin egen väg utan att fjäska för någon. Ändå faller Annie till föga och skaffar hammock för att den välbärgade väninnan har en sådan. Och Line sörjer att hon inte har vänner och låter stundtals som ett inlägg i debatten om likeability som förts på svenska kultursidor efter att Jens Liljestrand kom ut med att han är svår att tycka om.

Här finns en motsägelse – en spricka i den tuffa kvinnofasaden – som kunde ha vuxit till något riktigt intressant, men som stannar vid lösryckta och svårförenliga bitar. Mormor Annie förses med en mängd lovande ingredienser och befinner sig uppfriskande långt ifrån alla bulldoftande tantstereotypier. Line ställer sig vid sidan om livet och letar sig bortom normerna. Ändå blir ingendera någonsin riktigt levande för läsaren.

Det är som om berättelsen inte har hunnit mogna fullt ut. Även om råmaterial i form av psykologisk underbyggnad och talande scener finns, så hittar de aldrig riktigt sin plats i helheten. Lundberg nöjer sig med att rekapitulera det som borde gestaltas och vice versa. Obetydliga tematiska sidospår stjäl utrymme av det som borde vara bokens smärtpunkter.

Det positiva med ”Sol över mörka gärden” är att Lundberg vågar söka sig bort från sin bekvämlighetszon, mot andra tider och nya perspektiv. Romanen är ett försök till något innerligare än debuten. Lundberg har släppt ironins vassa skärpa. Ännu har hon inte riktigt hittat något att ersätta den med. Det emotionella djupseendet saknas. Men jag tror hon är på väg.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln