Ann-Christine Snickars 15.04.2024 18:00

The Story Sharing Universum har i nästan ett decennium arbetat med berättande som redskap för möten mellan människor av olika bakgrund. Sånt kan också bli föreställningar för publik.

Verksamheten har prisbelönats i teatervärlden redan innan projektet ”I’m So Here” hade sina första föreställningar 2021.

Del 3 hade premiär i februari 2022, men lever kvar och gästade Åbo Svenska Teater 13.4.

Syftet har varit att minska fördomar och rasism och öka toleransen och intresset för mångfald.

I programbladet tackas också We See You i Åbo, en förening som fortsatt arbetar med människorättsfrågor och för en humanare flykting- och asylpolitik. I starten samlade de också upp berättelser som trycktes i bokform.

Vad publiken förväntar sig för historier är svårt att veta, men jag tror att varje finländare också har smittats av de hårda frågorna som ställs till dem som kommit till Finland som flyktingar, eller av eget val, för ett jobb eller kanske av kärlek. Men i ett vanligt mänskligt möte, var går gränsen mellan visat intresse och brutalt snokande?

I ”I’m So Here” står åtta aktörer på scenen, men först ritar Salla Markkanen upp en musikalisk kontur med synt och sång, banar väg för föreställningens individuella röster. Det är vackert och koncentrerat.

Vad publiken förväntar sig för historier är svårt att veta, men jag tror att varje finländare också har smittats av de hårda frågorna som ställs till dem som kommit till Finland som flyktingar, eller av eget val, för ett jobb eller kanske av kärlek.

Men i ett vanligt mänskligt möte, var går gränsen mellan visat intresse och brutalt snokande? Varför är du här? Vad gjorde att du lämnade ditt land?

I föreställningens början låter man frågorna hagla, men uppmärksamheten styrs åt annat håll.

Scenberättelserna är inte till för att stilla en fördomsfullt formaterad nyfikenhet, den berättande har initiativet. Fram växer historier om barndomen, skolan, kompisarna, fotbollen, episoder kring att bli orättvist behandlad och slagen, eller omvänt, att stå upp för en som andra mobbar.

Men de rör också vid rent sinnliga minnen, hur det kändes i det som var hemma, temperaturen, landskapet. Kontaktytan mellan berättande och lyssnande växer. Den som berättar gör det i egen person och inte som en representation.

Historierna är underhållande och gripande i enlighet med berättarens eget temperament. En pojkes pinsamma toaletthistoria blir rolig och medkännande där den berättas av Amjad Sher från Pakistan. Han är också den som talar längst och mest intensivt om sina nya finländska rötter, en förankring är dottern, som fått ett finskt namn, det här är hennes land.

”Jag har bott i många länder och nu är jag här, jag åker ingenstans!”

Namrata Sethi sätter sig på en pall och spänner leende blicken i publiken. Tidigare har hon avslöjat hur den finska uppfattningen om personligt utrymme vuxit in i henne och gör sig påmind när hon hälsar på familjen i det myllrande Mumbai.

Diego James talar om hur han i sin tur fått en släng av den finska tidsuppfattningen, det märks när han besöker Colombia och tycker att man kan ha tidtabell och planer och klockslag för en träff.

Stämningen är lätt och kommunikativ också när berättelserna innehåller allvar och sorg och vemod över att vara skild från människor och platser man vuxit upp med och som satt sin prägel på en.

Att hitta nya sammanhang, till exempel att dejta, kan vara knepigt. Ett lite fnissigt kollektivt nummer tangerar det.

Men tunga skuggor kan falla över en också i det jämförelsevis trygga Finland. Att vara rysk och ha en förälder med ukrainska rötter och vakna upp en februarimorgon 2022 till krigsnyheten och efter det svidande få känna av diametralt olika förhållningssätt! Hur man tänker om detta hemma … och hemma!

Svetlana Stafeevna slutar sin historia med att knäppa upp tröjan under vilken hon bär en T-shirt med ryska flaggan utan den blodröda randen och med kortast möjliga verbala protest mot diktatorn P.

Den finländska tillknäpptheten petar man bara lite på, fastän den kan vara något av det mest problematiska för en inflyttad, näst efter öppen rasism och kravet på att kunna flytande finska för att få jobb.

Men det fina med föreställningen är just det som dess titel säger, ”I’m So Here”, nu är jag här. Man kan avläsa det som en uppmaning. Förändringar gör man bara tillsammans.

Det finns en befrielse i det som infödda finländare mår bra av att dela. Dynamiken finns också i själva teaterkonceptet. Berättarna stöder varandra med sin närvaro, gör orden större genom att bevittna dem.

Idén kunde mycket väl appliceras på andra grupper som inte är tillräckligt integrerade eller synliga i vårt samhälle.

Teaterscenen är ju det medium som utan på förhand formulerade invändningar markerar en som subjekt.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln