Kim Lund 02.03.2024 07:00

Yvonne i Pargas är en av de cirka 20 frivilligarbetare som svarar i föreningen Mielis svenska kristelefon.

Antalet samtal till kristelefonen, både den svenskspråkiga och den finskspråkiga, har ökat för varje år och i fjol ringdes det sammanlagt över 400 000 samtal, 16 000 fler än året innan.

Yvonne har jour några dagar i månaden. Hon har vanan inne med att tala om jobbiga saker och att möta människor som är i kris eftersom hon tidigare har jobbat inom barnskyddet i Sverige.

Därför kände hon att att samtalstjänsten kunde vara något för henne.

– Jag har lätt att få kontakt med människor och är intresserad av deras problem. Som pensionär har jag varit med om både uppgångar och nedgångar i livet och känner igen mig i vissa situationer.

Samtal från unga har ökat

Orsakerna till att folk att ringer varierar från allt mellan himmel och jord. Gemensamt för alla är att de upplever en kris och att de behöver någon att prata med.

Den senaste tiden är det många studerande som stressar med studier och vänskapsförhållanden som har hört av sig.

Samtalen ökade efter coronapandemin då ungdomarna mest satt hemma och isolerade sig från sin omgivning, säger Yvonne.

Många av samtalen handlar också om problem i äktenskapet och kanske går i skilsmässotankar, säger Yvonne.

– En man kan ha träffat en kvinna på jobbet, men vill inte skilja sig. Jag ger inga direkta råd på hur han ska göra eller vad som är rätt eller fel. Jag lyssnar och frågar kanske om han har tänkt berätta för sin fru att han har en affär så att hon kan ta ställning till saken.

Är kristelefonen då rätt instans eller borde man kontakta en äktenskapsrådgivare?

– Det kan vara svårt om man bor på en liten ort där alla känner alla. Då är det lättare att ringa någon som man kan tala anonymt med.

Yvonne betonar att hon inte är någon terapeut eller själavårdare. Hon kallar sig i stället för en papperskorg dit människor får tömma sina problem.

– Jag är inte någon Moder Teresa. Det handlar om att vara medmänsklig, lyssna och hjälpa människor att reflektera över sina liv och få nya infallsvinklar. Men några praktiska råd på hur de ska leva ger jag inte. Det kan hjälpa att bara få prata om sin livssituation och kanske se en ljusglimt i tillvaron.

– För många kan kristelefonen vara den livlina som behövs för att man ska orka gå vidare.

Men alltid befinner sig inte den som ringer i en kris i ordets rätta bemärkelse. Uppringarna kan bara känna sig ensamma och övergivna.

– Jag blir skrämd av hur mycket ensamhet det finns. Man behöver inte vara fysiskt ensam utan man vara det trots att man har familj. Då behöver den som ringer någon utomstående att tala med.

I bland kan det ändå vara svårt att låta bli att ge några praktiska råd. Som till exempel då en ensam kvinna ringde och började tala om sina pelargonier och undrade när det är dags att ta in dem.

– Jag är ingen expert, men jag gav ett förslag på hur hon skulle göra.

Ett tyst samtal kan också hjälpa

Det kommer också samtal av betydligt allvarligare karaktär, det kan handla om sexuella fantasier, självmordstankar och våldsamheter. De är ovanliga, men då de kommer gäller det välja sina ord rätt, säger Yvonne.

– Jag pratar normalt och ber personen tänka på varför hen är i en sådan situation och vad som har lett till den. Är tankarna verkliga eller finns de bara i hens huvud.

– Jag kan fråga om hen har någon i närheten eller om hen behöver hjälp och att vi ringer 112. Samma sak gäller om någon håller på att bli misshandlad eller om det hörs barnskrik i bakgrunden.

Någon kan också vara väldigt upprörd då hen ringer. Då kan det hjälpa att be personen att bara andas tillsammans med Yvonne. Ett samtal kan alltså också vara ordlöst.

– Ibland behöver jag inte säga annat än ”mmm” för att samtalet ska fortsätta.

Den finska takorganisationen Mieli finansieras till största delen av Social- och hälsovårdsministeriet.

Den svenska lokalföreningen med säte i Vasa får i huvudsak bidrag av Social- och hälsoorganisationernas understödscentral och Vasa stad men också av frivilliga donatorer, företag och stiftelser.

Yvonne hoppas att den rådande sparivern i samhället inte drabbar föreningen.

– Det är viktigt att vi får fortsätta och samtidigt avlasta den offentliga vården. 99 procent av uppringarna är tacksamma, det visar att vi behövs.

Kim Lund
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln