Tuuli Meriläinen 25.02.2024 07:002

Ett stenkast från stranden på Sandövägen i Nagu finns ett vitt tegelhus. Det ligger bredvid Seppo Peussas barndomshem från slutet av 1940-talet. Framför huset står fruktträd i långa rader. En halv kilometer österut finns Käldinge fiskehamn som varit en viktig plats i Seppos liv.

I hamnen har han haft sina fiskefartyg och bland annat reparerat trålar och lastat och fileat strömming. Seppo har bott i Nagu största delen av sitt liv.

– Jag har aldrig haft förståndet att längta någon annanstans. Mitt hjärta finns ändå i Karelen.

Första gången Seppo kom till Nagu var han fyra år. Familjen tvingades fly från Tiurin saari i Björkö i Karelen 1939 och resan gick med pråm, släde och tåg västerut.

– Tåget attackerades av ryska bombplan och alla kommenderades ut i snön. Några personer skadades och fast jag var så liten minns jag fortfarande hur folk skrek av skräck.

Kände sig kvävd

Första stoppet blev Vuolenkoski öster om Lahtis där familjen, som bestod av Seppos föräldrar, gammelmormor och lillasyster, togs varmt emot.

– Pappa som var van vid havet kände sig kvävd där vid ån. Han sade: ”Här finns ju inget vatten”!

– Vi flyttade till Nagu och ön Vandrock. Att bo där visade sig ändå vara för svårt med små barn och en gammelmormor. Vattnet inne var fruset i hinken på vintermorgnarna. Vi bodde ett år i Finby, men då Mellanfreden undertecknades ville mina föräldrar hem igen till Karelen. Huset hade ryssarna förstört, och då pappa fått huset reparerat 1944 så måste vi fly igen.

”En hemsk plats”

Familjen hamnade i Kokkila mellan Salo och Sagu. Familjen övernattade bland annat i en smedja där råttorna sprang över dem på natten och senare bodde de i ett 16 kvadratmeter stort torp. Seppo säger att Kokkila var en hemsk plats där de kallades för ryssar. Familjen blev erbjuden en gård i Fredrikshamn, men pappan ville flytta västerut.

– Pappa ville komma så långt från Ryssland som möjligt. Här i Nagu var mottagandet så bra det bara kunde bli.

Familjen Peussa köpte ett torp som stod nära den plats Seppo bor idag. Pappan försökte livnära sig på fiske, men övergick till att förmedla fisk och grönsaker. För att dryga ut kassan åkte Seppo åkte som 13-åring till Åbo med hästdroska för att sälja bär som familjen plockade.

– Det var noga med prissättningen och det var mycket spännande då jag visste att jag måste få alla bär sålda. Fanns det lite bär på torget kunde jag ta ett högre pris, fanns det många försäljare tog jag ett pris som var lite lägre än de andras.

Tuuli Meriläinen

Notfisket var en viktig del av livet i skärgården och Seppo deltog redan som mycket ung.

– 1940 fanns det ingen vinternot i Simonby, men då tio familjer från Karelen flyttade till Nagu köpte man en not tillsammans och döpte den till Kilju. Prostvikborna hade efteråt en egen not och vår familj hade en andel i Sandös not. Jag fiskade också höstlekande strömming med flytnot på natten, då var jag 16 år.

Vid 22 års ålder köpte Seppo gården i Käldinge av sin pappa och började odla frilandsgurkor och tidig potatis.

– Då jag började täcka potatisen med plast blev potatisen klar två veckor tidigare. Försäljningen blev en guldgruva som gav bra inkomst.

Havet och fisket var ändå det som lockade mest.

– Fisket hade jag i blodet, det var som en allvarlig sjukdom. Vi åkte ut oberoende av väder.

Tuuli Meriläinen

Sammanlagt har Seppo ägt nio fiskefartyg, och han bytte alltid upp sig till lite större och bättre fartyg. De första fyra åren trålade han tillsammans med grannen och delägaren Karl-Johan Fredriksson . Med den 16 meter långa trålaren Gerda höll han på att sjunka utanför Korpo.

– Vi körde på is och två bord brast i fören. Då körde vi upp fören på land och tätade läckan med cement, sand och vattenglas. Två timmar senare åkte vi vidare för att tråla.

Skeppsbrott och enorma stim

Trålaren Gerda ligger nu på bottnen vid Estlands kust.

– Jag lånade ut Gerda åt en bekant som lurade mig. Han sänkte båten i en storm och tog försäkringspengarna!

Kvar blev bara lånen som Seppo hade ett styvt jobb att betala av, men trots motgångarna gav han inte upp och var inte heller rädd för att satsa allt. Han fick ett nytt lån för att köpa trålaren Irene.

– Det kom så bra med strömming att en vårsäsong räckte för att betala lånet. Jag utrustade Irene med en vinsch för att dra upp trålen, medan andra fiskare ännu drog upp trålen för hand. Och en fisksorterare skaffade jag tre år före alla andra – jag är intresserad av teknik och det var man tvungen att vara om man skulle hålla näsan över ytan!

”En fröjd att fiska”

Slutet av 1970-talet var goda år. Strömmingen formade stim som Seppo beskriver som stora ”granar” och en gång drog de trålen rakt genom ett sådant stim.

– Trålen blev så full av fisk att vi inte fick upp den. Vi skar upp trålen med kniv för att tömma den. En annan gång fick vi 30 000 kilo strömming på en gång. Det höll i sig i två, tre år. Det var en fröjd att fiska!

Tuuli Meriläinen

Det var nästan enbart fisk som kom i trålen, men ibland blev bytet större.

– Vi trålade med skeppen Flamingo och Mia på Erstan. Vi fick något tungt i trålen och då vi lyfte den såg vi att det var ett utedass. Det hade blåst i havet från en udde på Haverö. Vi skar sönder trålen och släppte ut fisken och dasset med allt innehåll i havet!

Då Seppo köpte det 33 meter långa stålskeppet Mia i Göteborg gick han till Nagu Andelsbank för att få lån eftersom Sparbanken inte beviljade ett.

– Bankdirektör Dahlén tyckte jag var en så duktig företagare att jag beviljades lån. Jag tror priset var 750 000 mark men det skrämde mig inte.

Bjöd på konjak

Problemet för Seppo var att hans förarbrev bara var giltigt för fartyg upp till 20 meter.

– Jag träffade av en slump inspektörerna, bjöd på konjak och talade till mig tillstånd att få köra större fartyg. En av inspektörerna visade sig vara från Björkö.

– Mina maskinpapper var också för mindre motorer, men jag fick gå en privat kurs hos sjöfartsinspektören i Åbo i en månads tid för att uppgradera mig.

Seppo hade alltid två fartyg i användning, och hemmahamn var Käldinge fiskehamn där han var den första att bygga en brygga för avlastning. Fisken sålde han vidare till Valio. En del av strömmingen blev människoföda, en del djurfoder. En tid fileade och halstrade Seppo också strömming.

– Strömmingen blev senare så mager att jag slutade med det.

Två personer miste livet

En riktig tragedi utspelade sig ombord på Seppos fartyg på 1980-talet.

– Sprit och vapen var förbjudna ombord, men då jag var bortrest hade mina tre arbetstagare ändå tillverkat kilju. En av gubbarna blev elak då han drack och han retade den man som hade lite svaga nerver. Den retade tog fram hagelgeväret och dödade sina båda arbetskamrater.

– Då jag kom hem hamnade jag mitt i en katastrof. Jag klarade inte av att gå till fartyget på en vecka.

”Aldrig ätit så goda plommon”

De sista åren på sjön körde Seppo laxfoder till fiskodlingarna med fartyget Ann-Mai. Han ägde företaget Gullkronan lohi och var delägare i Sommarön lohi, men då kroppen inte längre höll efter 39 år på sjön sålde han sina företag. Eftersom han haft lätt för att bli ivrig över nya saker kom han in på fruktodling.

– Jag besökte Ösel i Estland och där fick jag smaka på plommon. Jag blev helt galen, jag hade aldrig ätit så goda plommon. Jag köpte genast 600 plommonträd, 100 av varje sort. Det var i början av 2000-talet. Jag tänkte att om jag får sälja plommonen på torget så kommer de att gå åt som smör i solen.

Senare köpte Seppo ännu fler plommonträd och 3500 äppelträd från Nousis. Han planterade dessutom 200 päronträd men det var en sort som aldrig gav bra frukt.

– Jag läste allt jag kom över om fruktodling och besökte odlingar för att lära mig.

Bara stenfoten kvar

De senaste tio åren har dottern Mia skött fruktodlingarna, hon bor i hemgården man kan se genom köksfönstret. Seppos sambo Ina Rummukainen kokar kaffe och bjuder på laxpaj. Till lunch har de idag ätit fisk, vad annars. Tillsammans har de rest mycket – bland annat till Sri Lanka där de har ett fadderbarn vars skolgång de bekostat.

– Eftersom jag själv kommer från fattiga förhållanden vill jag hjälpa andra nu då jag kan göra det.

Även om Seppo har problem med rörelseförmågan besöker han och Ina nästan varje månad ön Muhu i Estland där de har ett litet hus. Estlands skärgård påminner Seppo om Björkö, men Karelen är det ändå inte. Hembyn på Tiurin saari har han besökt fem gånger, och det var känslosamma resor. Av hemgården fanns bara stenfoten kvar. Men Seppo är nöjd över sitt liv.

– Om det är något jag har fått av livet så är det goda vänner, så man kan säga att jag har haft tur!

Tuuli Meriläinen

Tuuli Meriläinen
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln