Stackars Varha – och stackars alla som trodde på mer vård
Den som tänkte att Finansministeriet i något skede skulle visa barmhärtighet i förhållande till välfärdsområdena på grund av deras ekonomiska trångmål kan fortsätta att också tro på julgubben, tandfen och regnbågsfärgade enhörningar.
Det klara beskedet från Finansministeriet och dess kompanjon Social- och hälsovårdsministeriet är nämligen att det är välfärdsområdenas sak att fixa innehållet i välfärdsreformen, inom utsatta tidsramar.
Det vill säga inom utgången av 2026.
Det är helt enkelt välfärdsområdenas uppgift.
Det blir med andra ord inte några förlängda tidsfrister för välfärdsområdena för att få ekonomin i balans.
Ministerierna fortsätter att styra och sätta upp tidsgränser och ställa krav, men det är välfärdsområdena som ska genomföra vårdreformen i praktiken.
Det är välfärdsområdena som ska förnya innehållet i vården – inom de givna ramarna från ministerierna.
Ramarna är en rejäl rävsax, som ger välfärdsområdena väldigt lite rörelsefrihet.
Välfärdsområdena genom sina åtgärdsprogram vända stora minus och underskott till plus på bara några år.
Viss retorik är också bekant från tiden då det som hette kommun- och servicestrukturreformen var aktuell. Då handlade det om att Finansministeriet skulle slå samman kommuner med tvång om inte kommunerna på egen hand klarade av att fusioneras.
Nu är budskapet ungefär det samma. Om inte välfärdsområdena klarar av att balansera sin ekonomi inom utgången av 2026 så griper ministeriet in och gör reformerna åt välfärdsområdena.
På det sättet vill ministeriet tvinga välfärdsområdena att genomföra sina egna åtgärds- och anpassningsprogram. I rask takt.
Finansministeriet vill helst se rejäla vårdreformer redan i vår, för att förhindra att valkampen inför nästa välfärdsområdesval i april 2025 ska förhindra de nuvarande politikerna från att fatta smärtsamma beslut.
Samtidigt vill ministeriet inte ha några kosmetiska reformer, så att man till exempel håller kvar en läkartjänst vid en vårdcentral och lägger på lite digitala vårdtjänster.
Nej, ministeriet är ute efter genomgripande vårdreformer
Att det nuvarande systemet inte fungerar visar bland annat det faktum att elva av landets välfärdsområden har blivit tvungna att be om rätt att lyfta tilläggslån av Finansministeriet. De har med andra ord inte tillräckligt med pengar för att kunna investera i nya sjukhus eller brandbilar.
Det får dock inte Finansministeriet att ändra sina krav på välfärdsområdena och lätta på de strama tyglarna.
Nej, i stället låter ministeriet piskan vina ännu hårdare.
En viktig faktor är de lagstadgade uppgifterna som lagen i dag ålägger välfärdsområdena att sköta. För en tid sedan skrev ÅU om den otrygghet som skapas när välfärdsområdet Varha i Egentliga Finland meddelade att trygghetslarm dras in för en del av de hemmaboende äldre som har haft tjänsten tidigare.
Motiveringen är att tjänsten inte är lagstadgad. Det har lett till stor förtvivlan och oro bland både de drabbade och deras anhöriga.
I stället för att Finansministeriet öppnar den statliga plånboken för att ge välfärdsområdena pengar som de skulle behöva för att hålla vården på en anständig nivå finns det tankar om att se över vad som i fortsättningen ska vara lagstadgat.
Det är rent ut sagt skamligt.
Att en del grundläggande vårdtjänster har varit lagstadgade har varit bottnen i vårt välfärdsbygge. Att vissa vårdtjänster har setts som så viktiga att det har funnits lag på dem har varit ett skydd och en trygghet.
Om man frångår den här principen bildas stora sprickor i grunden.
Då dröjer det inte länge förrän också det som har uppfattats vara bärande väggar börjar svaja och gunga.
Vad finns kvar efter det?
Som ledarskribent så kunde man nog tagit upp Finlands befolknings ålderstruktur och gett lite bredd i varför läget är som det är.