Kristoffer Nöjd 14.02.2024 15:00

Denis Strandell har knappt två månader kvar av sin tid som stadsdirektör i Hangö. Solen skiner in i hans arbetsrum och kastar strålar på maritima motiv som han under årens lopp plockat upp ur kansliets gömmor. Han talar passionerat om solens kraft men också om stadens ekonomi, ekonom som han är.

För åtta och ett halvt år sedan hade han ett Hangöförhållande som seglare ofta har.

– Ända sedan barnsben har jag sett Hangö ur seglarens synvinkel. Men det betyder att jag aldrig hade sett Hangö norr om järnvägen fast jag var här mycket med studiekompisarna på 80-talet också. Men visst har jag alltid haft ett visst förhållande till och en positiv syn på Hangö.

Jag frågar om den synen förändrats sedan han tillträdde. Han skrattar.

– Då var den enbart positiv för att den var så ensidig. Nu är den mer nyanserad. Det finns ett liv där under ytan, med allt det som finns i ett samhälle, både det goda och det dåliga.

Strandell tycker att han har fått vara med om en intressant tid av Hangös utveckling.

Han räknar upp flera stora projekt som förverkligats under hans tid, bland annat infrastruktur som underfarten under och viadukten över järnvägen, hamnens kraftiga tillväxt, Fabriksudden som byggts ut med spa och bostäder, det förnyade hotell Regatta, det nya bostadsområdet på Drottningberg och elektrifieringen av Hangö-Hyvingebanan.

– Det är alltid mycket roligare att vara med om utveckling än att bara förvalta.

Kristoffer Nöjd

Men det har också varit turbulenta år.

– Onödigt turbulenta. Det mesta som skett har absolut varit för stadens bästa. Det finns alltid förändringsmotstånd i samhället. Men här har det ibland fått lite för stort utrymme.

Strandells teori är att man måste anpassa sig eller dö.

– Det finns många som länge suktat efter mer industri när gammal gått förlorad. Men det är att sukta efter svunna tider. Man kanske inte förstår att globaliseringen, som är en stor orsak till att Hyvon/Kudeneule och Koverhar med flera lades ner, är en stor megatrender som inte går att slåss emot.

Om det inte är tillverkande industri man ska eftersträva måste man identifiera vad man i stället kunde syssla med och som kan bära ett samhälle som Hangö.

– En annan megatrend i väst är att vi blir allt mer ett servicesamhälle. En av servicenäringarna vi haft i Hangö i över 100 år är turismen och besöksnäringen. I motsats till industriella investeringar har den hur mycket tillväxtpotential som helst.

Därför är han inte särskilt orolig över Hangös framtid.

– Vi har en för Finland unik natur, hav och skärgård, ett behagligt klimat, närmast på sommaren. Och vi har infrastruktur för det. Vi har bra restauranger och kaféer. Man måste bara förstå att det på lönar sig att satsa på det. Om någon vill skapa någonting som stöder besöksnäringen ska man inte börja gnälla och motarbeta det. Man ska tacka och ta emot. Allt annat är att skjuta sig själv i foten.

Man borde få folk att känna sig välkomna. På den punkten har man ännu lite att lära sig här. Många man talar med känner sig inte så välkomna som de kanske borde.

I just dessa diskussioner tycker Strandell att det varit ”lite onödigt mycket trams och konflikter”.

– De som börjar bråka om ett hotell oberoende av var det ska finnas förstår inte den här kopplingen. Ett hotell skapar kanske 20–30 jobb men det medför tusentals eller till och med tiotusentals besökare per år som alla har en plånbok i fickan när de kommer och som är lite lättare när de lämnar Hangö.

Under de senaste 40 åren som Hangös invånare har blivit färre har efterfrågan på fritidsbostäder gjort att det funnits köpare när folk har velat sälja sina hus eller lägenheter.

– Det har gagnat alla Hangöbor. Man har fått ett bra marknadspris för sin bostad. Samtidigt som vi tappat tusentals invånare har vi fått tusentals fritidsboende. Det borde man se som en resurs i stället för någonting negativt. De fritidsbor vi fått i stället för de fast bosatta som har flyttat har bidragit till att höja köpkraften i staden rejält.

Han tycker det finns en viss motsägelse mellan stadens strategi där inflyttning är högsta prioritet och hur man beter sig.

– Samtidigt som man skriver i strategin att man vill ha mera invånare är man inte alls så välkomnande till folk. I sociala medier låter det snarare ”De där jävla Hesaborna”. Ord och gärning borde vara samma. Man borde få folk att känna sig välkomna. På den punkten har man ännu lite att lära sig här. Många man talar med känner sig inte så välkomna som de kanske borde.

Kristoffer Nöjd

Det visar sig att Strandell har en viss personlig erfarenhet av detta trots att han har känt sig välkommen ”för det mesta”.

– De flesta människorna är välvilliga. Men det finns en handfull personer som från första början, av någon underlig anledning har velat göra mitt liv så surt som möjligt här. Det finns också personer bland beslutsfattarna som kastat käppar i hjulet från start.

Själv känner han sig som Hangöbo efter att ha bott, betalat skatt och haft socialt umgänge i Hangö i åtta år.

– Samtidigt kommer jag ihåg en incident där en, kanske lätt onykter, man kom och pratade med mig och sade ”Jag är Hangöbo, jag”. Jag svarade att det är jag också varpå han replikera med ”Men jag är äkta Hangöbo”. Jag frågade om det också finns oäkta Hangöbor. Om politikernas högsta önskan är mer inflyttning så kan man inte betrakta folk som flyttar hit och betalar skatt som andraklassens Hangöbor.

Strandell lyfter fram ytterligare en paradox.

– Av alla människor jag träffat under mina år här är de som är mest lyriska över Hangö sådana som flyttat hit av egen fri vilja medan de mest negativa är sådana som är födda här. Det är en stor paradox som man borde komma åt.

Strandell är och känner sig som Hangöbo kommer att bo kvar även som pensionär.

– Jag har kvar mitt hus i Långvik och hade sparat tusentals euro på att inte flytta. Men för mig var det en självklarhet att bli en del av lokalsamhället. Jag tyckte att jag inte kan marknadsföra inflyttning till Hangö om jag inte flyttar hit själv. Men man vet ju aldrig vad tiden för med sig. Men för tillfället är det här mitt hem. Och jag trivs väldigt bra. Det ska bli spännande att se hur det är att leva här och inte vara stadsdirektör utan en av den stora skaran pensionärer.

Att vara ute i företagens intressen är att företräda stadens och stadens invånares intressen.

Strandell erkänner att han inte alltid haft det tålamod som en kommunal tjänsteman skulle behöva.

– Ibland har det väldigt motigt att få saker och ting att röra på sig. Då har jag ofta svurit över att jag inte har så mycket tålamod som man borde ha. Förklaringen är kanske att jag har jobbat i finansbranschen i 30 år. Den är extremt snabb och extremt logisk. Tiden mellan idé och förverkligande kan vara timmar. Eftersom tiden är knapp har man otroligt stora befogenheter på fabriksgolvet, till och med för miljardaffärer. Det finns inte tid att fråga chefen.

Han har aldrig velat bli en byråkrat och tycker fortfarande att den kommunala förvaltningen är ineffektiv.

– Vi har inte förmått ändra på vår kommunala organisation på hundra år. Vi har fortfarande stadsfullmäktige, stadsstyrelse, nämnder och tjänstemän. I värsta fall ska ärenden beredas av tjänstemän, gå via nämnden, stadsstyrelsen och till fullmäktige. Om inte fullmäktige är nöjt ska ärendet ner tillbaka och så genom allt igen. Det behöver bara komma en sådan loop så kan ärendet ta ett år.

Strandell har ibland kritiserats för att vara ute i företagens intressen. Men just det är hans uppgift som stadsdirektör, anser han.

– Absolut! Om någon beskyller mig för det är jag nöjd. Att vara ute i företagens intressen är att företräda stadens och stadens invånares intressen. Det är enkelt – om företagen mår bra, mår staden bra och vice versa. Stadens roll är att vara en möjliggörare. Vi skapar inte arbetstillfällen, tvärtom, det offentliga borde bli mindre, inte större.

Svårt släcka bränder på nätet

Denis Strandell har varit med i Långvik FBK sedan han var 11 år gammal och är numera också en del av Hangö halvordinarie brandkår. Men på nätet har det inte varit lika lätt att släcka bränder.

– Det finns en mindre grupp människor som använder sociala medier som ett forum där man kan skälla och gnälla på saker och ting fast man inte vet. Jag var lite blåögd och tänkte att jag kan gå in och lugna läget genom att komma med fakta. Jag såg det som min plikt. Jag antog att man vet att jag är stadsdirektör när jag skriver och att en stadsdirektör inte kan fara fram med osanning. Men till min förvåning var det ändå folk som tyckte att jag ljög. Det har jag garanterat aldrig gjort.

Han minns ändå en gång, kanske den enda, då det fungerade att ge sig in i diskussionerna. Det efter den tragiska dödsolyckan i Poker Run. Diskussionerna på Facebook handlade om att hitta den skyldiga och lägga ner evenemanget för gott. Strandell gick in, manade till lugn och till respekt för de berörda. Och han lyckades dämpa polemiken.

– Det är den enda gången det inte kom en enda kommentar utan 150 hjärtan i stället.

Ekonomi och solkraft

När Strandell nu i sakta mak har lärt sig se fram emot längre seglatser än tidigare, och till och med att lära sig spela golf, är det inte hotellen eller lyxbostäderna han är stoltast över. Han talar hellre om stadens ekonomi och solkraft.

– När jag kom var stadens ekonomi inte i särdeles bra skick och skuldsättningsgraden var alldeles för hög. Vi hade ett ackumulerat underskott på 12 miljoner euro. I dag har vi ett ackumulerat överskott på 37 miljoner euro. Samtidigt har vi betat av skulderna från 66 miljoner till dagens cirka 49 miljoner euro. Det är första gången i Hangös moderna historia som skulderna har minskat. Nu, åtta och ett halvt år senare, har vi också gjort de tre bästa resultaten någonsin i Hangös moderna historia.

Att få ordning på ekonomin var Strandells mål från början.

– Att vara stadsdirektör är ett stafettlopp som aldrig blir färdigt. Men min ekonomheder tillåter inte annat än att lämna över en ekonomi som är i bättre skick än när jag kom. Men detta måste fortsätta. Nu är vi i en situation där kapitalet kostar. Räntorna gör lånen dyra och de utgör också en betydande risk i dagens instabila värld.

Alla beslutsfattare har inte förstått att solkraft är både lönsamt och tvunget om vi vill göra någonting åt våra utsläpp.

Hangö har nyligen gjort klart med danska Better Energy om det första solkraftverket i industriell skala i Hangö, då det byggs solpaneler på de före detta bilplanerna på det östra industriområdet.

– Vi kommer att ha enormt mycket nytta av dem i framtiden eftersom vi hyr marken åt dem på 40 år. Det innebär miljoner i markhyror. Flera andra projekt planeras också. Jag är övertygad om att vi kommer att ha rejält med solkraftverk i Hangö om tio år.

Men redan för fem år sedan förde Strandell in Hangö stad i vad han kallar för ”solkraftsåldern”.

– Det har inte heller varit speciellt lätt att få till stånd. Det har funnits förvånansvärt mycket motstånd. Alla beslutsfattare har inte förstått att solkraft är både lönsamt och tvunget om vi vill göra någonting åt våra utsläpp.

Under Strandells tid har man byggt 13 solkraftverk på stadens tak och redan för fem år sedan roffade han åt sig titeln ”Finlands solhuvudstad” som han sedan använt i olika sammanhang.

För att finansiera stadens solkraftsverk, som inte hade klarat sig i konkurrensen med mer traditionella investeringar, tecknade man ett så kallat power purchasing agreement eller PPA-kontrakt, det vill säga ett avtal om köp av el.

– Det innebar att en privat aktör byggde solkraftverken på stadens tak, äger dem i denna dag och att vi har ett avtal om att köpa all el de producerar. När staden har köpt el motsvarande investeringens värde kommer kraftverken i stadens ägo. Ju högre elpris, desto kortare blir avbetalningstiden. Min bedömning är att de är våra om sju år. Då kommer de ytterligare att producera gratis el i 20–25 år.

– När vi har betalat för investeringen genom köp av el kommer den ekonomiska nyttan. Den dagen nyttan av våra solkraftverk kan räknas i hundratusentals euro på årsbasis hoppas jag att någon stadsdirektör skänker mig en vänlig tanke.

Kristoffer Nöjd
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln