Nagubon Raili tvingades flytta från en skärgård till en annan – minns skyttegravarna i Karelen
I ett hus i slutet av Tuulisvägen i Nagu bor Raili och Ole Svahnström. Vägen har fått sitt namn av Railis föräldrar som hette Tuuli i efternamn och hade ett hus längs vägen. Här har Raili och Ole bott sedan 1970-talet och uppfostrat en son. Genom fönstret ser man fågelbrädet som är välbesökt i kylan.
– Hälften av matkostnaderna går till fågelmat, säger Ole.
Man kan också skymta åkern där paret Svahnström haft en handelsträdgård med grönsaker, frukter, bär och blommor som dahlior, zinnior, pioner, sidenblommor och blåklint. Men Railis rötter finns i Björkö i Karelen, i det som idag heter Primorsk. Raili häller upp kaffe och bjuder på kaka innan hon börjar berätta om familjens väg till Nagu.
Föddes under flykten
– Min släkt bodde på Tiurinsaari utanför Björkö där vi hade ett litet lantställe med tre kor och lite åkermark. Första gången mina föräldrar och två äldre syskon tvingades fly från hemmet i Karelen var min mamma gravid och jag föddes under flykten i Hämeenkyrö 1939. Därifrån fortsatte resan till Iittis och 1941 slutligen till Haverö.
Raili säger att Norrbacka gård på Haverö var ett härligt ställe. Hennes föräldrar arbetade på gården och barnen kunde hjälpa till med jordbruket. Den första perioden på ön blev kort, för redan 1942 gick flyttlasset tillbaka till Tiurinsaari och Raili minns hur man försökte leva normalt trots att kriget ständigt var närvarande.
– Ryssarna hade rivit upp golven i alla rum och målat ytterdörren ljusblå. Vi hade kor och två lamm. Mormor och mina fastrar bodde nära oss. Det var förbjudet att gå ensam i skogen men jag var envis och gick dit ändå. Det var skrämmande för där fanns skyttegravar.
Då flyglarmen gick täckte man fönstren med filtar. Familjen lämnade ön för gott lite före midsommaren 1944.
– Jag kommer ihåg att jag hade sönder alla mina leksaker så att ryssarna inte skulle få dem.
Tuuli MeriläinenTåget bombades
Resan gick med båt till fastlandet och vidare med tåg och lastbil. Under resan bombades tåget de reste med och många dog. Raili säger att Finland väntade alldeles för länge med att evakuera.
– Flykten var inte så lätt för min mamma. Vi var redan tre barn och mamma var gravid och en vecka efter att vi kom till Angelniemi föddes min yngsta bror. Av oss fyra är jag den sista kvar i livet.
Mottagandet på Valttila gård i Angelniemi var inte välkomnande och därför flyttade familjen till Halikko. Efter ett halvt år i Halikko återvände familjen slutligen till Haverö.
– Norrbacka gård var en fin gård på den tiden med många anställda. Vi var de enda karelarna där men det var aldrig någon skillnad på finsktalande och svensktalande. Det var ett härligt liv och vi var många barn som lekte tillsammans. Då jag blev sju år gammal började jag i finska skolan i Simonby och bodde på internat i veckorna.
Ville lära sig svenska
Efter några år flyttade familjen till Finby där de bodde i ett före detta sädesmagasin med kök och ett rum och 1949 byggde de ett hus på Björkbackavägen. Raili gick i skolan i Sexnappa en tid men flyttade tillbaka till skolan i Simonby som hon tyckte var bättre. Suget efter att lära sig var stort och hon gillade att göra läxor.
– Jag har sagt att det var tur att diagnosen adhd inte fanns på den tiden. Jag hade aldrig långtråkigt. Det var så skojigt att lära sig. Betygen var ganska bra men det fanns inga ekonomiska möjligheter för mig att fortsätta studera.
Först var hon lite bitter över det, men hon var fast besluten att lära sig svenska och beställde bland annat brevkurser från Kansanvalistusseuran Kirjeopisto. Då hon var 15 år var hon barnvakt i en familj som bara talade svenska. Efter det fick hon jobb på Nagu Andelshandel som fanns i byggnaden som idag är restaurangen L’Escale. Lokalen värmdes upp med en Porin Matti och på måndagsmorgnarna kunde det vara 4 grader i butiken. På kvällarna jobbade Raili dessutom i kiosken. År 1960 blev hon erbjuden ett jobb på banken.
– Ett bankjobb tyckte jag var lyxigt och jag trivdes i den branschen. Jag träffade folk och lärde mig nytt hela tiden. Jag jobbade på banken i fyrtio år och såg många livsöden. På kvällarna jobbade jag på baren för att få pengar till möbler. Det var redan då en plats där folk samlades.
”Vi var också tuffa”
Politik har alltid intresserat Raili. Hon gick med i Svensk Ungdom 1968 och satt i kommunfullmäktige 1969–1972.
– Åke Åberg tyckte att det behövdes en kvinna och att jag kunde vara kandidat. Det var en chock att jag blev invald, och jag blev också invald i socialnämnden. De enda kvinnorna i fullmäktige var jag och Christina Pettersson.
– Inställningen till kvinnor i politiken var inte lika bra som idag och vi fick kämpa för den sociala sektorn. Det var så lätt att skära ner på socialnämndens budget medan den tekniska sektorns budget fick vara orörd.
– Men vi var också tuffa och ingen såg ner på oss. Jag tror att mina styrkor i politiken var att jag klarade av att lyssna och godkände människor så som de var.
”Dagvård var för societeten”
En fråga som Raili arbetade för var att få ett daghem i Nagu och hon startade en namninsamling för att få gensvar i fullmäktige.
– Det hände inget den gången. Frågan var så främmande, för ingen hade behövt dagvård tidigare och många män som var beslutsfattare tyckte att kvinnan skulle sköta barnen hemma.
Men i mars 1973 var Raili med och startade upp verksamheten i Nagu daghemsförening.
– Vi samlade in leksaker och tvättade daghemmets byke. Maten kom från baren som låg nära. Kommunen betalade för verksamheten men ansvarade inte för anställningen av personal. Vi fick också privata bidrag. På 1970-talet ansåg många ännu att dagvård var för societeten. Verksamheten började i Kommunalstugan med tolv barn. Det var ett viktigt steg för att få ut kvinnorna i arbetslivet.
Satt aldrig stilla
Raili ställde inte upp i följande kommunalval men valdes ändå till ordförande för socialnämnden och har senare varit invald i flera repriser för SFP. De de sociala frågorna och människans välmående i ett litet samhälle har alltid legat på hennes hjärta. Hon har bland annat suttit i styrelsen för Åbo Västra Skärgårds Åldringshem, deltagit i Röda Korsets vänverksamhet, varit aktiv inom församlingens diakoni, suttit med i kyrkofullmäktige och i Svenska pensionärsförbundets styrelse och arbetsutskott. Hon har varit aktiv i Multiculti och i Marthaförbundet. År 2001 var hon med och bildade Pensionärsföreningen Festingarna rf.
– Då jag ställde upp i valet till kyrkofullmäktige lovade Ole sina arbetskamrater att han bjuder på kaffe om de inte röstar på mig!
Tuuli MeriläinenRaili träffade Ole hos tandläkaren som barn. De gifte sig 1967 och Ole arbetade som chaufför på telefonbolaget och byggde telefonlinjer till skärgården.
Raili har aldrig återvänt till Karelen och i dag använder hon väldigt lite finska. ÅU har hon prenunmererat på i många årtionden.
– Jag började prenumerera på ÅU 1960 eftersom jag tyckte det var ett bra sätt att lära mig svenska. Nu prenumererar vi också på Hbl och Turun Sanomat, men både jag och Ole vill alltid läsa ÅU först!
Så fint reportage, minns Raili med värme, själv jobbade jag på Nagu Sparbank 1988-1990.
Tack för att du finns!