Krister Lindberg 26.01.2024 12:00

Japanska myndigheter ville att Wim Wenders (”Paris, Texas”, 1984, ”Himmel över Berlin”, 1987) skulle göra en kortfilm om de unika toaletterna i Tokyo. I stället blev det en långfilm med manus av Takuma Takasaki (och Wenders), med Cannesvinnaren Kôji Yakusho i huvudrollen.

Den japanska filmen ”Perfect days” (Oscarsnominerad) är en zenmästares idéer visualiserade. Vad än medelålders Hirayamas (Kôji Yakusho) gör så gör han det koncentrerat, fokuserad.

Varje morgon rullar han ihop madrassen, borstar tänderna, sköter rumsväxterna, köper kaffe i automaten på gården, åker till jobbet. Lyssnar på klassisk rockmusik i stil med Lou Reed, Van Morrison, Animals, Kinks …

När han lyssnar, lyssnar han. När han arbetar arbetar han – fokuserat och till perfektion.

Hirayamas städar toaletter.

Han äter medhavd lunch i parken, fotograferar trädkronorna, lämnar in filmen för framkallning. På kvällen äter han på restaurangen i tunnelbanan. Besöker badhuset, på veckoslutet cyklar han till tvättomaten.

Innan han somnar har han rullat ut madrassen och läst ett kapitel i en pocketbok. Han har många böcker och flera köper han.

Författare och titlar är av betydelse, böcker visas och författare kommenteras, av damen i bokhandeln.

I parken har han ögonkontakt med en dam på bänken längre bort. På stamkrogen är han välkomnad av ägarinnan.

Samma rutiner dag ut och dag in. Det får oss att tänka: när ska han ta klockan på sig, när ska krukväxterna sloka, och vad är de för sorts? Vem är han? Rutinerna för framåt, paradoxalt.

Toaletterna i Tokyo är vackra, i många olika arkitektoniska stilar, alla snygga och funktionella. Bilderna av staden är snygga och funktionella. Och naturligtvis träffar Hirayamas många människor, om än i förbigående.

Och som kontrast till den meditativa skriver manusförfattarna in en arbetskamrat, en ansvarslös pojke med mobil och kärleksbekymmer. Systerdotter på rymmen kommer på besök med nya tankar och känslor samt en antydning igen.

Varje dag likadan, men är det tråkigt att beskåda? Nej. Wim Wenders behärskar antydningarnas konst. Och bildberättandet. Vem är städaren, varifrån kommer han, hur och när hittade han harmonin, och insikten att varje dag är en perfekt dag?

Hirayamas är fascinerande och skådespelaren är karismatisk. Ledtrådar serveras men inget sägs, allt visas, det är ju film. Också fotot är lysande.

Filmens nyckelreplik är: Nu är nu.

Krister Lindberg

Dela artikeln