Freja Rudels 27.01.2024 11:00

Södergranianan är vid det här laget så omfattande att det skulle krävas en smärre livstid att tillägna sig den. För varje nytt tillskott infinner sig frågan om det faktiskt kan finnas något mer att säga om ett författarskap som sammantaget upptar 375 sidor och ett liv som klipptes av vid 31 år?

I fjol hade det gått 100 år sedan Edith Södergran dog och minnesåret genererade nya böcker.

För två av dessa stod Agneta Rahikainen, som forskat i Södergran sedan 1990-talet och med södergransk livslängd mätt ägnat en livstid åt hennes författarskap.

Behovet av en ny biografi motiverar Rahikainen med att biografier åldras snabbt och tenderar att vara produkter av sin tid.

På ett ytligt plan är Rahikainens ”Edith Södergran. Stjärnfångerskan” just en produkt i tiden.

Den framstår i mycket som en syskonbok till foto- och diktvolymen ”Världen är min” som Rahikainen gav ut tillsammans med Eira Sillanpää tidigare ifjol.

Böckerna matchar varandra grafiskt och utgör båda ingångar som torde öppna sig även för den som inte förläst sig på Södergran.

”Det här är den fascinerande berättelsen om Edith Södergrans levnadsöde”, börjar baksidestexten och sätter en ton som tycks anpassad för att tilltala unga i de underhållande berättelsernas tidevarv.

I ”Stjärnfångerskan” utgår Rahikainen ifrån sitt omfattande biografiska verk ”Kampen om Edith” från 2014, som i sin tur bygger på hennes doktorsavhandling. I denna stod, vid sidan om biografin, mytbildningen kring Södergrans författarskap i fokus.

I ”Stjärnfångerskan” ligger tyngdpunkten på livet, inte på eftermälet.

Mot slutet går det så pass fort att jag hinner tänka att Rahikainen kanske kommer att utvinna ännu en bok ur sin avhandling och också ge ut en populariserad studie i mytbildningen.

Det får hon gärna göra! Rahikainen är en skicklig ciceron som förmår skriva tillgängligt och effektivt utan att förenkla.

Schildts & Söderströms

När man väl är förbi baksidestext och inledning glömmer man både produktifieringen och att hon i viss mån värmer gammal mat. Hennes gedigna kunnande och öppet resonerande sätt att skriva om Södergrans liv och person är berikande.

En av förtjänsterna med boken är hur hon framhåller gränserna för vad vi kan veta. Det finns knappt om källor från Södergrans barndom.

Själv ville hon inte lämna någonting åt ”likmaskarna” och brände det mesta av brev och anteckningar.

Rahikainen skriver fram sökandet efter Södergran lika mycket som hon tecknar hennes porträtt.

Från vissa tider i hennes liv är det bara breven till Hagar Olsson som talar, och då med den ton och de bevekelsegrunder som gällde för deras specifika relation.

Rahikainen uppmärksammar både det som syns och det som skyms. Hon drar inte i väg i spekulativa utläggningar och hon skriver fram sökandet efter Södergran lika mycket som hon tecknar hennes porträtt.

Kompositionsmässigt är ”Stjärnfångerskan” föga märkvärdig. Rahikainen går kronologiskt till väga från uppväxten i Sankt Petersburg till slutet i Raivola. Där direkta källor saknas kontextualiserar hon.

Hon berättar exempelvis om Petrischule, där Södergran gick. Om tiden och de politiska omvälvningarna men också om vad man läste och gjorde. Hur ett liv kunde te sig där och då.

Sanatorievistelserna i Nummela och Davos får stort utrymme, inte som studier i sjukdom och lidande utan som formativa år då Södergran vidgade sina vyer och sitt umgänge.

En aptit på livet genomsyrar porträttet Rahikainen skissar fram. Hennes Södergran är rustad med äventyrslust, vetgirighet och en okuvlig vilja att nå ut och ta plats.

När hon börjat skriva dikter uppsöker hon de ledande auktoriteterna inom den finlandssvenska litteraturvärlden för att få respons. I inledningen till ”Septemberlyran” formulerar hon snudd på ett litterärt manifest.

När hon hittar till antroposofin vill hon samla hela den samtida intelligentsian kring sin upptäckt.

Och när hon finner en syskonsjäl i Hagar Olsson vill hon lägga beslag på henne fullständigt.

Skärvorna Rahikainen utgår ifrån, iakttagelser från Södergrans samtida, brev och fotografier, vävs samman med hennes skönlitterära produktion. Dikterna får ta glädjande mycket plats.

Rahikainen placerar dem i sina biografiska och idémässiga sammanhang och är en uppmärksam läsare med blick för detaljer.

Att boken heter ”Stjärnfångerskan” är ingen tillfällighet. Rahikainen uppmärksammar läsaren på förvandlerskorna och förstörerskorna, alla femininformer hon svänger sig med i sina dikter.

Den normbrytande femininiteten i kombination med de närmast kosmiska anspråken utgör kärnan i Rahikainens Södergranbild.

Hon är kvinnan som tar för sig och tar plats, och det anstår inte Rahikainen att göra henne mindre än hon är. Ändå idealiserar hon inte.

Det är också en knepig och nästan lite för mänsklig Södergran hon frammanar.

Andra, t.ex. Gunnar Tideström, har tecknat annorlunda. Rahikainen är överraskande njugg i sin behandling av tidigare Södergran-biografer.

Litteraturlistan är sparsmakad och beträffande eftermälet är det bara en snabbspolning av Hagar Olssons och Elmer Diktonius kamp om kvarlåtenskapen som ges.

Jag hade gärna läst mer om vad som var plikt och vad som var opportunism och vari deras inbördes konflikt bestod. Och jag hade gärna sett Rahikainen pröva sin Södergranbild mot andras.

Men då hade biografin förstås inte längre varit lika behändigt koncis. Och på det här viset här lämnar hon läsaren med en cliffhanger och hopp om minst en bok till.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln