Mats Lundberg 30.12.2023 11:30

2023 var året då finländsk tennis tog steget in bland de stora med den fantastiska framgången i Davis Cup som slutligt bevis.

I övrigt var det lite tunnsått med blåvita höjdpunkter på den internationella scenen.

Även om Wilma Murto med sitt VM-brons i stav satte punkt för en åttaårig medaljtorka inom den globala friidrotten och att Kalle Rovanperä försvarade sin mästartitel i rally.

På det lokala planet förnyade BK-46 FM-guldet i handboll, medan TPS kunde glädjas över dubbla triumfer i innebandy. Den största knallen kanske ändå Ekenäs IF stod för med sitt sensationella avancemang till fotbollsligan.

Den västnyländska segermaskinen spann på oförtrutet och plöjde ner motstånd efter motstånd i herrettan. Bortsett en liten dipp under försommaren var Eklöven något man kunde lita på i alla väder.

Avancemanget säkrades genom ännu en övertygande 3–1-vinst mot TPS på Veritasstadions nya konstgräsmatta inför flera busslaster med tillresta supportrar som förvandlade hela Ukrainaläktaren till ett euforiskt grönvitt hav.

Arkiv/Johan Backas

För TPS del blev däremot fotbollsåret en stor missräkning. Herrlaget slogs ut redan i första omgången av ligakvalet och nestorn Kasper Hämäläinens aktiva karriär tog slut tidigare än det var tänkt.

Efter över tjugo år i eliten och många fina år utomlands hade ”Kappe” kommit fram till beslutet att det fick räcka.

TPS damer var tillbaka i högsta serien efter en paus på två år. Minimimålet var förstås att försvara platsen i nationella ligan.

Men trots en lovande start gick det mesta åt pipsvängen. Viivi Spets fick ännu en säsong spolierad av skador, återflyttaren Emma Santamäki lockades över till KuPS mästarlag medan tränaren Akusti Salonen tvingades avgå till följd av sjukdom.

Inte heller på hockeyfronten gick det riktigt som det var tänkt för de svartvita. Våren slutade abrupt efter en uddamålsförlust mot Ässät i playoffkvalet och i höst har Åbolaget varit förankrat på tabellens nedre halva.

Hoppet om slutspel är ingalunda ute men Tommi Miettinens mannar har haft oerhört svårt att vinna matcher under ordinarie speltid.

Arkiv/Mikael Heinrichs

Bättre upp har det varit i innebandy där både damerna och herrarna vaskade fram guld. Damlaget var i en klass för sig och svepte bort Classic i en väldigt ensidig finalserie.

På svärdsidan behövdes maximala sju matcher mot Nokia. Den avgörande finalen på bortaparkett gick till förlängning där Mikko Hautaniemi förlöste TPS med ett historiskt mål för första titeln.

Också i handboll krävdes ett skiljemöte för att få fram en mästare. BK-46 gick in i finalerna mot Cocks som underdog.

Efter fyra segrar för hemmalagen erfordrades en bortavinst för utmanaren från Karis att förnya sitt fjolårsguld.

Och visst – med en skytt av Nico Rönnbergs kaliber gick det som en dans. Han var helt ostoppbar i den sista matchen och svarade för hela 13 baljor.

Arkiv/Patric Westerlund

Finlands toppar under det internationella idrottsåret har redan nämnts, men prestationerna tarvar en noggrannare belysning.

Även om tennisen successivt flyttat fram positionerna de senaste åren, kom semifinalplatsen i Davis Cup som en fullständig överraskning.

Att vårt lilla land högt upp i norr förfogar över ett av världens fyra bästa landslag låter i det närmaste orimligt.

Laget med Emil Ruusuvuori, Otto Virtanen och dubbelspecialisten Harri Heliövaara som främsta namn inledde med att i februari besegra forna världsmakten Argentina med 3–1 i matcher.

Därefter väntade ett gruppspel i Split där både hemmanationen Kroatien och mäktiga USA fick smaka på den finska sisun.

I kvarten slogs regerande mästaren Kanada ut efter avgörande insatser av framför allt Virtanen. Först vann han måstematchen över Gabriel Diallo för att i par med Heliövaara ta hem den avslutande dubbeln i raka set.

I semifinalen blev Australien övermäktigt men det är minsann inget att skämmas över.

Joonas Ojala/Finlands tennisförbund

En australier var också bättre än Åbobon Wilma Murto då hon på sensommaren i Budapest bröt en lång finländsk medaljtorka i friidrotts-VM.

Inte sedan Tero Pitkämäkis spjutbrons 2015 hade det blivit någon blåvit pallplats på den globala friidrottsscenen.

Efter att ha varit felfri över 480 ledde Murto tävlingen, men då hon i samspråk med sin mångårige tränare Jarno Koivunen beslöt att testa en styvare stav på följande höjd fick hon inte fason på redskapet.

Hon rev tre gånger på tangerade finska rekordhöjden 485 och fick se sig passerad av Nina Kennedy och amerikanska favoriten Katie Moon som delade guldet.

Finlands friidrottsförbund

Likväl var Murtos brons en bragd. Att då det gäller som mest sätta säsongbästa är ett kvitto på tävlingsnerver av stål. Inte sedan Mikaela Ingbergs 28 år gamla spjutmedalj av samma valör hade någon finländsk friidrottsdam fått beträda prispodiet på VM-nivå.

Det vittnar också om hur oerhört mycket som krävs för att slå sig fram inom världens mest utbredda sport.

Också fotboll utövas över hela klotet och konkurrensen är nästan lika mördande som inom friidrotten. Damernas VM i Oceanien bjöd på många skrällar. I gruppskedet fick erkända jättar som Tyskland och Brasilien stå tillbaka för Colombia, Marocko och Jamaica.

Något av en knall var det också att Spanien, den enda nationen som lämnade flera av sina stjärnor hemma, for i väg med VM-bucklan.

Bland andra ett par av nyckelspelarna i världens bästa klubblag Barcelona tackade nej till landslaget efter att ha hamnat i konflikt med förbundet och tränaren Jorge Vilda.

Inte ens efter att Vilda lotsat landet till första VM-titeln efter seger över de engelska europamästarna i finalen bedarrade stormen – snarare tvärtom. Förbundsbasen Luis Rubiales kysste en spelare på munnen i samband med guldfirandet efter slutsignalen. I förlängningen ledde det till att både Rubiales och Vilda tvingades bort från sina poster.

I EM-kvalet hade Markku Kanervas herrlandslag efter de sex första omgångarna ett ypperligt läge att fixa en ny slutspelsplats. Men drömmen gick om intet efter två riktiga bottennapp mot Slovenien och Kazakstan i oktober. Danmark vann gruppen tätt följda av slovenerna som slutade på samma poäng.

I egenskap av lucky loser har Finland fortfarande en liten chans att nå turneringen i Tyskland nästa sommar. Fast då krävs storspel mot både Wales och sannolikt Polen för att via extrakvalet vika sig en EM-plats. Högst osäkert att Finland klarar den uppgiften.

Då landslagsåret ska summeras är det snarare så att de finländska damerna överträffar sina manliga kolleger. ”Helmarit”, smeknamnet för det lag som Marko Saloranta tränar, toppade majestätiskt sin grupp i Nations League och steg till A-divisionen.

Grunden till succén var en 4–0-utskåpning mot Slovakien på Veritasstadion i september. Denna följdes senare av hela 6–0 mot Rumänien på samma arena och därmed var gruppsegern i hamn. De goda resultaten borde ge Finland en gynnsammare position vid lottningen till EM-kvalet i mars.

Mats Lundberg
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln