Larmen går varje dag
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ja blejv så tåokå på’n!
Så utbrast en i förfädernas led, sägs det. Ritsch! Så tappades tålamodet.
I ursprungshistorien handlade det om en oskyldig medlem av faunan som listade sig in i huset och inte hittade ut på egen hand. Processen blev kort och definitiv. Motivet: Blev tokig på det!
Om ett okänt kräk förirrade sig in i farstun dag skulle mänskan filma det för sociala medier. #objudengast. Svärmintelligensen, hjälp! En lång svans av historier om ekorrar, vesslor, älgar och kråkor skulle uppstå på några röda sekunder.
Men i ett naturprogram nyss talades om ett djupt känt främlingskap inför djurvärlden. Att många djur faktiskt är inhokki, som finskan säger. Svåröversatt ord, hatobjekt är något ditåt, fast inte lika dynamiskt.
Jag tror att genomsnittspersonen älskar naturen som i ett slentrianäktenskap. Bara den håller sig på sin halva och ser hyfsat bra ut så är den fin. Levererar den fotomotiv och iscensatta upplevelser är den underbar. För många kräk över tomtgränsen och man blir tåokå.
Mänskan måste lära sig respekt för arterna, och det är svårare än kattvideon och tummen upp för David Attenborough.
När jag blir så där atavistiskt tåokå är det mest på saker eller säsongsbundna grejer som illa placerade julsånger, det är deras tid nu. Och nyss var det brandvarnaren, så ytterst viktig i varje hushåll.
Den gamla hade larmat sitt sista larm och måste bytas, men då jag skulle skruva den nya i taket upptäckte jag att jag inte nådde upp så bra som senast. Krävs visst schvung i armföringen att få skruvarna på plats, man kan inte stå och tänja och famla.
Jag har krympt sen sist, en avgörande centimeter, kanske en och en halv. Sånt är livet.
Det kunde kompenseras med en högre köksstege. Men så såg jag en billigare lösning: killen som ändå skulle gå genom huset och byta filter i ventiler kunde bes om handräckning. Han sa, som väntat, att det egentligen inte var hans uppdrag. Alla uppdrag har sina leverantörer, annat var det när servicekillen för alla tillfällen hette Ismo.
Men visst! Han ställde upp. Jag stod redo med skruvarna till den nya manicken. Det går bra med den gamla, sa mannen på stegen då, och det håller riktigt bra med bara en, faktiskt!
Där borde jag ha kommit med en fråga. Och hade jag känt killen från början hade jag frågat: Vet du det, eller är det en gissning? Hade jag känt killen riktigt bra hade jag sagt: Är det den killgissning, eller?
Men jag sa tack så mycket, och det gick ett dygn och så började apparaten började höra av sig utanför sitt manus. Inte med långtjutande falsklarm utan med ett oregelbundet vasst hostande, lite som när varnare varnar för att batteriet är slut. Men batteriet var nytt.
Vill någon tortera mig funkar ljudplåga bäst. Alla elektroniska larm får kroppen i skräck- och försvarsläge. Det är deras uppgift, men mina stresshormoner går på för fullt alla gånger, oberoende av allvarsnivå.
När lastbilar tjutande backar. Vid pipen som varnar för att lokalbussens dörrar stängs. Grannens morgonväckning, hen sover tungt.
Man kunde stänga av varnaren temporärt med ett enkelt grepp. Om man, som manualen lättsamt föreslog, tänkte steka nånting. Hush, modellen heter så. Lättsamt.
Men manualer ska inte vara lättsamma. Och en håll-käften-manöver var tionde minut försätter mig i upplösningstillstånd.
Varnaren hade fått elektronisk hicka för att den satt snett, det var den rimliga slutsatsen. Pallade upp några tjocka böcker på min högsta stol, nådde hela vägen, rev ner den. Blejv tåokå på’n!
Så jag är på ruta ett igen. Men stressnivån hemma håller på att plana ut.
I den mörka världen, däremot, går larmen varje dag, men de som ansvarar för krig och förödelse har sin egen hush-knapp. Dessvärre.
När stora larmet går får det inte tystas.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.