Mörka veckan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är en månad till vintersolståndet, årets kortaste dag, och vi som blir råddiga av mörker får stålsätta oss, hitta på lindring, stänga öronen när de som jublar över alla ljus man potentiellt kan tända drar förbi.
”Var inte rädd för mörkret”, börjar en dikt som förr fanns i skolböcker, raderna malar i ens huvud. Nuförtiden hör den av sig nästan bara i körsammanhang, den sitter vackert där.
Erik Blomberg, som skrivit den, var konsthistoriker, och mycket i hans dikter handlar om seende, också i den här nämns ögat och dess strukturer, iris, pupill. Men all poesi jobbar med överföringar och mörkret den talar om är också mörkret på andra mänskliga plan.
Det är svarta veckan nu, den kulminerar i Svart fredag, en readag som vi ärvt av landet bortom Atlanten. Energiska röster domderar om grejer man kan köpa billigt bara nu. För egen del är jag glad att ruljangsen infaller i november, för då orkar jag inte nappa.
Om jag är i ett köpcentrum i november och högtalaren skriker att man ska roffa åt sig PARHAAT PÄÄLTÄ! tar jag hellre en kaffe i Konsonantkiosken (deras kaffe slår många caféers i styrka!) och nästa buss hem.
För den som inte har majoritetsspråket som modersmål låter PARHAAT PÄÄLTÄ! mest som en avklädning. Vilket det i något avseende också är. HIT MED PENGARNA! betyder det. Och ju större orsak mänskor har att hålla hårt i sina surt förvärvade, desto offensivare blir PARHAAT PÄÄLTÄ!
Svarta veckan i handeln sammanfaller i år med Veckan för barnens rättigheter, som har temat ”Barnet har rätt till välmående”. Centralförbundet för barnskydd är samordnare för ett nätverk av tretti olika organisationer, de finns listade på deras hemsida.
Det låter som en betryggande samling. Barnens väl har också varit viktigt för Finland, rättvisa och jämlikhet där har från början setts som är grunden för trygghet och välstånd. Tänk rådgivning, föräldralådan, gratis skola med välutbildade lärare! Finland har med rätta fått beundran för det.
Men nedskärningarna inom välfärden som strax blir verklighet kommer göra livet svårare för just barn och unga. I tisdagens huvudstadstidning kan man läsa om ett exempel. En uppsökande ungdomsverksamhet, vars arbetssätt är en stöttande närvaro som visat sig effektiv, är i farozonen.
Svårt att förstå hur sådan inbesparing skulle gynna Finland. Mantrat är att alla, undantagslöst, ska delta i sparandet. Det ska rädda livet och levandet för framtidens unga, sägs det, om och om igen. Men om priset är att man offrar ungdomarna i dag? Det är ett krigförarresonemang man inte köper.
Att den mörkaste världen ska vara barnens kan man omöjligt gå med på. I Hbl av den 19.11 skriver grävande journalisten Jeanette Björkqvist om nätövergrepp på barn: ”En av de färskaste [undersökningarna], gjord av Rädda Barnen, visade att hälften av de finländska barnen i åldern 11–17 minst en gång per månad blivit kontaktade i sexuellt syfte av en vuxen.”
Är det inte chockerande att barn är villebråd i sammanhang som vi kommit att betrakta som platser för personlig frihet och samhälleliga möjligheter? Och är det inte chockerande att vi uppenbarligen har vetat detta länge, men gömt undan kunskapen när den trängt sig på.
Det citerade stycket fortsätter: ”En tredjedel av dem hade inte sagt ett ord om det till någon, en del hade bara berättat för sina vänner. Ytterst få hade polisanmält saken.”
I ljuset av (man brukar ju säga så, fast detta fall handlar om något mörkare än mörkt!) allt detta verkar Blombergs dikt, som handlar om tillit, som en ynklig liten glimt utan inverkan.
Man bör nog fokusera på körformatet om man vuxet vill sjunga om ljuset, i akt och mening att framkalla det.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.