Krister Lindberg 08.09.2023 11:00

Den brittisk/amerikanska filmen ”Golda” är inte en biografi över Golda Meir (1898–1978), inte heller en krigsfilm eller en dokumentation av politisk historia. Filmen är inte tillräckligt informativ. Manusförfattaren Nicholas Martin och regissören Guy Nattiv (med rötter i Israel) har valt fel form för berättelsens innehåll.

Filmen berättar om Jom kippur-kriget hösten 1973 och om Israels premiärminister Golda Meir, om hennes inrikes- och utrikespolitiska insatser, då. En tungt maskerad Helen Mirren spelar huvudrollen och en förträfflig Liev Schreiber gestaltar Henry Kissinger.

Egyptens president Anwar Sadat har bestämt att landet, tillsammans med Syrien, anfaller Israel på den heliga försoningsdagen, Jom Kippur. Sjätte oktober. I Oktoberkriget, som det också kallas, intar Egypten Sinaihalvön och Syrien Golanhöjderna. Nitton dygn framöver brottas Israels ministrar med massiva problem.

Nästan hela filmen utspelas i tillbakablickar i ett rum med en kedjerökande Meir i centrum. Berättelsens ram är ett förhör; 1974 utfrågas premiärministern och hon berättar vad som hände oktober 1973 och vem som gjorde vad. Bland annat hur hon övertalade Henry Kissinger att övertala Richard Nixon (som var mitt uppe i Watergate) att hjälpa Israel med pengar och vapen; stridsflygplan, och dylikt, i mängder. Hur hon charmade Anwar Sadat. Hur försvarsministern Moshe Dayan tappade nerverna.

Estetiken i filmen ”Golda” är besynnerlig. Formen är i otakt med innehållet. Ministern kedjeröker. Alltså mycket rök i alla bilder. Extrema närbilder följer på närbilder, i oväntade vinklar. En fågelflock sugs ner i en skorsten. Hittas döda i källaren i slutet av berättelsen. En metafor. För vad?

Golda Meir har cancer. Hon undersöks och behandlas i hemlighet i ministeriets källare. Som samtidigt är bårhus. Krigets framskridande illustreras med antalet lik i källaren, ständigt ökande. Kameran är oftast i taket, filmar ministrarna uppifrån och samtidigt kartor och strategier.

Arkivfilmer och tidningsklipp från tiden nyttjas som sig bör. En arkivfilm framom alla andra: Mormor Golda Meir charmar farfar Anwar Sadat vid en gemensam presskonferens, vid krigsslutet. Och sedan kom oljekrisen och energikrisen, också hit.

Trots den märkvärdiga berättartekniken, och de överraskande bilderna, lyckas filmklipparen få med några, men alltför få, rörande eller roliga och trevliga scener.

Stefano Montesi

Trean i titeln ”The Equalizer 3” betyder att det är tredje och sista filmen om en agent och yrkesmördare gestaltad av en mycket skicklig skådespelare Denzel Washington.

Han befinner sig i en italiensk småstad där han som pensionär vill ta det lugnt, vika servetter och dricka te. Men han kan naturligtvis inte bara titta på när maffian härjar.

Han är också skyldig att tipsa CIA och en agent spelad av Dakota Fanning om enorm business i narkotika, i environgerna. Den pensionerad agenten tar brutalt livet av en mycket stor del av italienska maffian.

Fram tills det har gangstrarna visat prov på utstuderad sadism (rätt åt dem?).

Filmen är stundtals nästan tilltalande med fina vyer och trevligt tempo, trevliga ortsbor, dock hopplöst strukturerad. Men för mycket våld.

Antoine Fuqua är här en dålig actionregissör, än sämre skildrare av mänskliga relationer.

Krister Lindberg

Dela artikeln