Krister Lindberg 24.08.2023 19:00

François Ozon (född 1967) gjorde åren 1988–1998 oräkneliga kortfilmer. Sedan dess har han skapat en långfilm varje år. Hans böjelse är teatraliska teaterfilmatiseringar.

Till exempel hans senaste ”Mon crime”. Icke att förneka: Ozon är begåvad bildberättare, och berättare. Hans ”Franz” 2016 (och enstaka annan) var kinematografisk; filmisk.

”Mon crime” är inspirerad av en pjäs med samma namn från 1934 av Georges Berr och Louis Verneuil. Filmad i Hollywood 1937 och 1946. Ozon placerar sin handling i Paris 1935.

Den arbetslösa skådespelaren Madeleine (förträfflig Nadia Tereszkiewicz, uppvuxen i Frankrike med mor från Finland och far från Polen, Frankrikes senaste stjärnskott) uppsöker en producent i hopp om stor roll. Han försöker våldta aktrisen som flyr från den eleganta villan. Strax därpå hittas mogulen mördad.

Den begåvade Madeleine delar rum med väninnan som är jurist, kunde vara advokat om hon var man. Madeleine är först vittne, sedan misstänkt. Juristen kommer på det: Ett erkännande med hänvisning till passionsbrott och straff uteblir. Enorm publicitet!

Filmen parodierar teatraliskt teatralisk teater. Ska det vara underhållande? (För filmsmaken finns många teatermasker att tillgå; vi tycker inte Ozon är roande den här gången medan andra tycker att det överteatraliska är stor konst). Filmen parodierar också feminismen, ska det vara klokt? Franska rättsväsendet?

Det påstådda dråpet utfört i känslornas hetta gör Madeleine mäkta populär. Hon är Frankrikes nya stjärnskott. Då dyker Isabelle Huppert upp. Hon spelar filmstjärnan från stumfilmen. Karaktärens röst lämpar sig inte alls för den senaste uppfinningen ljudfilmen. Inte för scenen heller, för den delen.

Men när hon avslöjar att det var hon som på riktigt och med berått mod mördade producenten och nu kräver uppmärksamheten och publiciteten och så vidare… Brottet är mitt! Ja, om hon håller käft utanför scenen ska hon få en stor roll i den populära pjäsen där dyrkade Madeleine har huvudrollen…

Kläderna, färgerna och miljöerna samt interiörerna i Paris året 1935 imponerar; snyggt. Men det François Ozon vill säga med sin teaterfilm kunde ha sagts bättre.

Den aktuella ironin är inte ironisk nog för att vara roande eller tankeväckande. Enligt undertecknad. Man ser tydligt vad som stod på pappret, men, men.

Men skådespelarna är fantastiska; det krävs talang till att låtsas att man spelar teater i en film om en epok.

Pressbild

Filmen ”Gran Turismo” är en omstuvad sann berättelse om Playstation, Nissan och en tonåring i Wales året 2011. Jann Mardenborough (Archie Madekwe) sitter dagarna i ända vid en racersimulator. Spelet ”Gan Turismo” är realistiskt, föraren kan till och med känna om något är fel med bromsarna.

En marknadsförare (Orlando Bloom) övertalar Nissan: Ordna en tävling på internet; vinnaren av datorspelet får tävla i en riktig racerbil. Jann vann. Jann och ett tiotal medspelare sätts i racerförarskola ledd av en traumatiserad racerförare (David Harbour från Stranger Things).

Öva, träna, öva som om de vore marinsoldater. Sedan nittio minuter filmtid i riktiga bilar på riktiga banor runt om i Europa. Le Mans hägrar.

Filmen är ett skamlöst och omoraliskt reklamjippo, oförskämt långtråkig. Lite fart, spänning och känslor. Får vi uppleva först mot slutet. Regissören från Sydafrika, Neill Blomkamp, gjorde den förträffliga ”District 9” 2009. ”Gran Turismo” är dåligt regisserad och undermåligt berättad. Därtill: Skådespelarna är tilldelade skröpliga repliker.

Pressbild

Reggie (röst: Will Ferrell) är en liten hund med en nerknarkad elak husse. Reggie älskar sin husse men efter veckor som strykarhund inser han vilken skitstövel mannen är.

Han ska hämnas (bita av mannens penis). Han får hjälp och sällskap och nya vänner; strykarhundar av olika ras och kön.

Många äventyr före tuggan under en lång vandring genom slum och landsbygd.

Vem som helst vill högt betygsätta en förtjusande, rörande, skickligt berättad och bildsatt historia; en fin film. Filmen ”Strays” (på svenska ”Doggy Style”) med de talande strykarhundarna av Josh Greenbaum är en sådan.

Om det inte vore för att filmen är tänkt för vuxna, barnsliga vuxna som uppskattar ett evigt skämtande och fnittrande runt snoppen, bajset, spyorna och pisset. Ett skämt och tjugosju variationer.

Jo, där finns i förbifarten vitsiga bilder och situationer. Om det inte vore för fixeringen vid penis.

Krister Lindberg

Dela artikeln