Krister Lindberg 07.07.2023 19:06

Rebecca Zlotowski är en skicklig regissör, personinstruktör och bildberättare. Hon får en mycket vardaglig berättelse bli levande och sympatisk. Och filmen ”Andra människors barn” är, för att vara fransk, fåordig. Stora och äkta känslor anas bakom en skicklig skådespelares anlete; Virginie Efira.

Rachel är modersmålslärare i gymnasiet, fyrtio år och barnlös, skild sedan många år men med bra relation till exet. På gitarrkursen träffar hon Ali (Roschdy Zem).

Snart, men efter finstämt sällskapande delar de säng. Ali har också separerat och han har en femårig dotter Leila. Hon bor mest med sin mamma (Chiara Mastroianni).

Efter om och men blir Leila och Rachel vänner; Rachel en bonusmamma som inser: hon vill ha ett eget barn.

Det är bråttom, det är fråga om månader inte år säger gynekologen (härligt spelad av dokumentärfilmaren Frederick Wiseman).

Rachel säger att Ali är sympatisk; vi är inte helt övertygade. Rachel är och förblir aningen utanför blods- och äktenskapsbanden. Tillräckligt för att blir sårad; hennes känslor är äkta vilket Virginie Efira utan åthävor låter oss ordlöst förstå.

Rachel är genuin, hennes omtanke om sina elever går på djupet. Hon ställer upp personligen, till och med ekonomiskt (hon köper en vinterrock åt en tydligen obemedlad pojke). Hon stöttar när kollegerna gett upp.

Eleverna är andra människors barn, Leila är andra människors barn, så och systerns överraskningsbaby.

Filmens berättelse är enkel och utan dramatiska kurvor, ingenting utöver det vardagliga händer. Trodde vi.

Manuset är genomarbetat, man misstänker att det bygger på självupplevt, tragedier finns i bakgrunden, en moders död nu och en för länge sedan, till exempel.

När vi kommer ihåg vad som antytts tidigare, info i förbifarten, blir vissa scener mycket spännande, andra förklarade eller till och med roliga; humor finns i livet.

”Andra människors barn” väcker känslor med det lugna tempot och framförallt, med bilderna, dröjande närbilder. Samt romantik i Paris.

Och det är i första hand förnuftiga vuxnas liv vi beskådar. Och deras känslor för andra människors barn visavi egna. Förstår vi med en tår ögat när vi sett filmen till slut. Och funderar: hur ska vi tolka slutet?

Övriga premiärer

Pressbild

En tonårig Jennifer Lawrence slog världen med häpnad i Debra Graniks ”Winter’s Bone” 2010 och med ”The hunger games” blev hon världens bäst avlönade filmstjärna.

Nu i ”No hard feelings” av Gene Stupnitsky, manus och regi, struntar hon i stjärnstatus och släpper loss, har roligt och visar sina behag. Den romantiska komedin försöker provocera, vara fräck och gå över gränser. Det fungerar bara och enbart i USA. Här: ha ha.

Maddie (Lawrence) har ärvt föräldrarnas egnahemshus någonstans i New York.

Men ack, denna fastighetsskatt. Som hon inte har råd med. Även om hon serverar på en bar och kör Uber mellan varven. Bilen konfiskeras. Hur ska man nu ta sig till jobben, baren och Uber? Per rullskridskor?

Kompisen kommer över en annons: superrika curlingföräldrar söker ung dam för att ta svendomen på nittonårig introvert son. Innan han inleder studier vid Princeton.

Det börjar uppsluppet och bildsättningen är intressant. Lawrence agerar och är sexig i bild. Och manipulativ i ord.

Mycket är menat vara skojigt men vitsarna fungerar dåligt ty komedi är synonym till tajmning. Ett par underhållande scener, visst, men visdomsorden och sensmoralen drunknar i det hysteriska.

Eller det blir en moralkaka där det var meningen att vara subversivt? Jennifer Lawrence är onekligen en begåvad skådespelare men med ett hinder: hon är (ännu) ingen komedienn. Däremot är motspelaren Andrew Barth Feldman självlysande.

Pressbild

Far och son låter sig hypnotiseras för att glömma vad som hände förra året.

Nio år senare börjar sonen på universitetets konstlinje; han tecknar och tecknar och försätts i tillstånd av hypnos.

Och vips dyker varelser från en annan dimension upp och spyr på honom, igen och igen; monstruösa kaskader.

«Insidious: The red door» är seriens femte berättelse och är så tråkig och löjlig som en skräckfilm kan bli. En föga trovärdig, naturligtvis, berättelse om astralprojektioner med enda målsättningen att skrämmas genom att oväntat och med ljudeffekter spy på astralkroppen, på resa i det okända.

Lite oväntad vänskap och romans och mycket faderns dåliga samvete. Filmen är klumpigt regisserad av huvudrollsinnehavaren Patrick Wilson. Han lyckas till och med få Rose Byrne (mamman och ex-frun) att spela uruselt.

Sonen, konstnärlig och känslig för meditativa tillstånd, spelas hyfsat av unge Ty Simpkins.

Krister Lindberg

Dela artikeln