Freja Rudels 05.07.2023 20:00

När jag läser pseudonymen Alexander Kavaleffs debutroman ”De omättliga. En midsommarnattsdröm” tackar jag min skapare för att jag varken är man, rik eller ung. Inledningsvis är jag nyfiken, en kort stund är jag provocerad, sen blir jag bara trött. I linje med sitt midsommartema är romanen för utdragen och för packad, till och med för de mest omättliga av läsare.

Det är alltid kittlande med pseudonymer. För några år sedan undrade hela världen vem Elena Ferrante var. I egenskap av modernisten Åke Eriksson lyckades Bertel Gripenberg spela den finlandssvenska litteraturscenen ett spratt 1925 och exempelvis Kjell Westö har experimenterat med pseudonymens förklädnad.

Motivmässigt rör sig Kavaleff där Westö mången gång gått – bland de unga och privilegierade Helsingsforsfinlandssvenskarna. Men om Westö alltid har bemödat sig om att vidga blicken och ta in perspektiv från olika nivåer av samhällsstegen så håller sig Kavaleff konsekvent till utsikten från toppen.

Om Kavaleffs påstådda inifrånperspektiv är en gripenbergsk bluff eller ej är svårt att säga, men det han skildrar är inte vackert. Jag har svårt att läsa romanen som något annat än en nidbild.

Ett kompisgäng ska fira midsommar i Hangö. Finlandssvenskheten och pengarna tjänar som kitt och lim i gänget där kärnan hängt ihop sedan barnsben. Tillfälliga tillägg som någons kusin eller en och annan ”hurrihuora” kommer och går, men den innersta kretsen tycks given och evig, på gott och på ont.

”Hurrihuora” är dessa utvaldas benämning på de finskspråkiga lycksökare som inte bara vill sola sig i glansen av finlandssvenskheten utan tycks vara ute efter tillhörighet till den. Det är en förhoppning lika befängd som att något av amis-liggen som gängets mesta gigolo Johan ägnar sig åt någonsin skulle kunna bli mer än ett ligg, oavsett hur vackra eller smarta de är.

Fel modersmål, fel anor, fel adress, fel ambitioner, fel sorts pengar – skälen att bli borträknad är många. På it-tjejen Stellas lantställe i fyra etage invid Hangö östra med båthus och gästhus och kilometerlång privat sandstrand samlas därför lika barn för att leka bäst. Dricka, röka, snorta och leva livet i överflöd.

Vägen dit, kvällen, natten och den gryende midsommardagen skildras genom blicken på fyra unga män. Först ut är ovan nämnda Don Juan Johan. Hans perspektiv osar av samma hedonistiskt chauvinistiska ytlighet som den norska TV-serien Exit. Att ligga är mål och mening med hans liv som i övrigt präglas av fåfänga, narcissism, rusmedel och ett konsumistiskt förtingligande av allt och alla.

Någon stor tänkare tror sig Johan inte vara. Han blir illa till mods när diskussionen i Porschen på vägen till firandet tangerar annat än fest och fitta. Att den hela tiden gör det svarar Lucas för. Han är en trixterfigur som gärna initierar obekväma diskussioner och väljer ståndpunkt och argument enligt vad som ger mest effekt.

Förlaget

Han är homosexuell, men vägrar se det som en identitet. Sådant hör den kollektivistiska pöbeln till. Lucas sexuella preferenser är ett uttryck för hans frihet, och friheten är det han skattar högst. De filosofiska bevekelsegrunderna för hans frihetsvurm utvecklas i animerade fyllediskussioner och utdragna inre monologer i romanens andra del.

Tredje perspektivet ut är Mattias. Här har vi bokens mest långsökta och löst sittande figur: en läkarstuderande med drag av tvångssyndrom som tror sig vara nekrofil. Hans funktion tycks främst vara att tjäna som förevändning för diverse kontemplationer kring ondska och skuld.

Skuld är den centrala frågan i bokens fjärde och avslutande del där vi får ta oss genom efternatten med Marcus som har smakat på förbjuden frukt och gärna gör det igen. Intrigmässigt kulminerar lusten till det förbjudna och den lilla kretsens klaustrofobiska kringskurenhet i en hafsigt hopknuten katastrof. Filosofiskt spårar det ur i en vidunderlig studie i sex utan samtycke.

Bokens fyra delar har tydliga evangelievibbar, varken mumin- eller Shakespearekonnotationerna av midsommarnatten passerar obemärkta och huvudpersonerna argumenterar som filosofistuderande på speed.

Vid sidan om det rent monetära kapitalet som bokens persongalleri vräker sig i öser Kavaleff på med intellektuellt och kulturellt kapital enligt more is more-principen. Det är nämligen inte bara förutsägbara förebilder som Ayn Rand som åberopas.

Varje kapitel inleds med en hänvisning till en tavla som får sätta stämningen. Motton hämtas från Dante, Orwell, Westö och Vergilius. Bokens fyra delar har tydliga evangelievibbar, varken mumin- eller Shakespeare-konnotationerna av midsommarnatten passerar obemärkta och huvudpersonerna – exklusive Johan – argumenterar som filosofistuderande på speed.

Författaren Rebecca Solnit har definierat ”mansplaining” som en kombination av ”overconfidence and cluelessness” (övermod och aningslöshet). I Kavaleffs roman får det här fenomenet härja ostört. Bokens kvinnor är publik i den mån de inte är presumtiva ligg.

Stilistiskt slår brat-chat-språket och de pretentiösa filosofiska och litterära anspråken knut på varandra titt som tätt. Men kanske är alla ”fittit lujaa”, ”vad fan bro” och ”rallyjaffa” som slutligen tvingas möta ”den aristoteliska medelvägen i form av verkligheten” en alldeles kongenial förpackning för den absurda skärva av finlandssvenskheten som porträtteras här.

Dömd till sitt öde är den dessutom: ”På ett eller annat sätt var de alla Michael Corleone. Det var den finlandssvenska tillvarons födelserätt och dom. Inget tillträde, ingen avgång.”

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln