Freja Rudels 08.07.2023 17:00

Tove Jansson hade många ansikten. I Paul Gravetts ”Illustratören Tove Jansson” står illustrationerna, serierna och brukskonsten hon skapade i fokus.

Huruvida detta, som Gravett hävdar, verkligen är en försummad sida av hennes konstnärskap kan man säkert diskutera, men som ingång till Janssons multibegåvning är illustratörsrollen mångsidigt ögonöppnande. Detta eftersom illustratören Jansson så organiskt knyter an till alla hennes andra roller.

Hur imponerande många dessa är tål att upprepas. Så här låter Gravetts sammanfattning: ”målare, illustratör, serietecknare, scenograf och muralkonstnär – och tillika författare: hon skrev skönlitterära böcker för både barn och vuxna samt dramatik och självbiografiska verk.”

Att den egentliga drömmen var att bli bildkonstnär är något Gravett konstaterar men inte fastnar i. Gravetts Jansson är inte den missförstådda målaren som fjättrades av sina mumintroll, utan en allkonstnär som förmådde korsbefrukta en mängd genrer.

Gravett själv är en Londonbaserad författare och kritiker specialiserad på serier. Boken om Jansson gavs ursprungligen ut på engelska.

Att den tilltänkta publiken inte är muminifierade finlandssvenskar eller litteraturvetare som förläst sig på Jansson är uppenbart. Ändå är det glädjande att boken nu också ges ut på svenska.

Utifrånperspektivet är uppfriskande och boken inbjuder både till att upptäcka och återupptäcka Jansson.

”Illustratören Tove Jansson” är en lättillgänglig introduktion i inbjudande förpackning. Det är inte alltid barnen i huset flockas kring mina recensionsböcker, men det saffransgula omslaget med Mumin och Snorkfröken på drift i en blomma lockade genast till sig den yngre generationen.

Några särskilda förkunskaper krävs inte för att man ska ha glädje av att bläddra i Gravetts bok.

Hans kortfattade kronologiskt upplagda exposé över illustratören Jansson bjuder på en intressant kombination av biografiska fakta och initierade synpunkter.

Pressbild

Gravett lyfter fram skapandets centrala roll i den Janssonska familjen och visar hur särskilt grafikermamman Ham har en viktig funktion som förebild och vägröjare för illustratören Jansson: Hon fick sina första uppdrag genom mamman.

Jansson försörjde sig länge som frilansande illustratör och uppdragen var mångahanda, från politiskt vassa karikatyrer i tidskriften ”Garm” till filmaffischer och omslag.

Att följa Janssons pennförings utveckling genom Gravetts kunniga blick är genomgående spännande. Mumintrollets osannolika färd från krafs på en dassvägg till en internationell framgångssaga återges givetvis, med originaltrollet avbildat.

Från långnosta, skakiga och halvmagra figurer blir mumintrollen med tiden allt rundare och säkrare i konturerna.

Vidare lyfter Gravett fram Janssons många blinkningar till John Bauers trollskogar och uppehåller sig vid hennes effektfulla lek med dimensioner och användningen av olika täta streck för att skapa djup, ljus och skugga.

Jansson illustrerade inte bara sina egna böcker. För en finlandssvensk publik är det kanske inte allom bekant att Jansson också illustrerade internationella storverk som J.R.R. Tolkiens ”Bilbo: en hobbits äventyr” och Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet”.

Till de många pjäserna hon skrev gjorde hon kulisser, programblad och planscher.

Bland kuriosan som lyfts fram finns Janssons samarbete med föreningsbanken.

Jag inser att jag har haft en bild av Tove Jansson som en konstnärsbohem som hållit allt vad pengar heter på avstånd, men den bilden får jag revidera under läsningen av Gravetts bok.

Han gör klart att hon visste vad hon gjorde när hon tecknade det lukrativa seriekontraktet med Associated Newspapers.

Tove Jansson

Underbarast är alla skisser och utkast som återges i boken. De vittnar om en sällsam grundlighet och hängivenhet inför varje uppdrag, stort som smått.

När Muminpappan lägger örat mot ön i ”Pappan och havet” och kan höra dess hjärta slå säger kroppen, blicken och hatten precis allt om stundens storhet, ett mumintrolls litenhet och vikten av den insikten.

Att få se de många skisserna där Jansson letade sig fram till ett resultat som känns så givet är mäktigt.

För en som främst läst sin Jansson är det fascinerande att fundera över de narrativa elementen i hennes illustrationskonst tillsammans med Gravett.

Det jag önskar att han hade ägnat mer uppmärksamhet är hennes säregna och djärva användning av färger. Men här kanske gränsen mellan illustratören och bildkonstnären kommer emot.

Att kunna dra gränser när man ger sig i kast med en utforskad gigant som Jansson är en konst i sig, och Gravett ska ha en eloge för att han kunnat och vågat välja och fattar sig kort. Hans bok är bara drygt 100 sidor lång, trots att den är rikt illustrerad!

Gravett hade ändå fått vara tydligare med sina tyngdpunkter och urvalsprinciper.

Att det bara är en ynka skärva av den rika Jansson-forskningen som synliggörs hade gärna fått poängteras. Och ibland känns också framställningen lite för sömlöst flyhänt för sitt eget bästa.

Sprickorna, motsägelserna och de obesvarade frågorna är ofta minst lika belysande som det vi faktiskt vet om ett konstnärskap.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln