Ann-Christine Snickars 22.06.2023 16:40

Fredrik Långs ”Farväl Nappari” är en fristående fortsättning på ”Flickorna på Nappari”, som utkom för tio år sedan. Böckerna kan läsas var för sig, ordningsföljden spelar ingen större roll. Bägge baserar sig på verkliga livsöden, formen är romanens.

”Flickorna på Nappari” utspelar sig på godset Nappari i Satakunda, dit filosofie studerande Osborne Hancock anländer sista veckan i juni 1905. Han ska vara informator för gårdens två döttrar.

Bägge flickorna blir störtförälskade, den ena, Rose Tigerstedt är till slut redo att rymma med sin kärlek. Hon och Osborne gifter sig, bildar familj och bor i Mosabacka. Familjelivet är inte särskilt harmoniskt, svek och uppbrott ingår.

I ”Farväl Nappari” är sonen John huvudperson, berättelsetiden är ett förkrigstida 30-tal. John Hancock arbetar som jordbrukskonsulent på Lantbrukssällskapet.

Han fungerar bra på fältet men med överordnande går det inte smidigt. Nu avkrävs han ett finskt pass för att få fortsätta, han har ett brittiskt tack vare sin härkomst.

Hans farfar med rötter i Sheffield anlände i tiden till Finland för att dela med sig av smideskunskap i Fiskars.

Lång har fört in personerna i en komposition som betonar den tematik som alltid intresserat honom.

Det handlar om samhällsutveckling som den syns i näringar och ekonomi, de idéer som korresponderar med det och hur allt ger avtryck i personliga liv, i enskilda val och attityder och relationer.

Lång är bra på detta: att hålla de genomgripande ramarna och strukturerna i minnet, och mot dem låta det bökiga och vitalt individuella utspela sig.

Bägge Nappari-romanerna handlar också om hur världen ter sig olika för varje ny generation och hur generationerna blir främmande för varandra, hur nödvändigt det kan vara att riva sig loss.

I ”Farväl Nappari” beslutar John Hancock att behålla sitt brittiska pass och välja världen. Vilket land ligger längst bort från det ogina och trista Finland? Det är Nya Zeeland. Dit ska han.

Där berättelsen börjar befinner han sig i Valparaiso i väntan på ett fartyg som ska ta honom till Wellington. Han är tjugoåtta år och börjar skriva ner sina minnen.

Gården Nappari som förenar romanernas titlar skymtar som tanke och minne. ”Farväl Nappari” är också en replik i romanen.

Johns eleganta bil brinner upp och projektet att åka till Nappari där han tillbringade barndomssomrar går bokstavligen upp i rök.

”Flickorna på Nappari” har undertiteln ”En herrgårdsroman” och romanen om John kallar sig ”En kärleksroman”.

Den som känner väl till Långs författarpositioner är med i leken och roas av nivåerna av pastisch och parodi som hela tiden är närvarande i texten och som ömsom för händelserna närmare läsaren, ömsom distanserar dem.

Osborne Hancock är het och osäker, sveps med av engagemanget mot förryskningen, och deltar själv aktivt. John är mer sin egen lyckas smed. Som huvudperson i en kärleksroman är han sällsynt motspänstig.

Kvinnorna som är intresserade av honom behandlar han oförstående, ofta själviskt. Han reflekterar just inte, eller ganska klumpigt, över det.

Att han tecknar ner sina minnen på det spartanska hotellet i Valparaiso är en kantig och kompenserande början, på ett litterärt plan en bugning till litteraturen, berättandes möjligheter att sikta fram förståelse och avtäcka mönster.

Fredrik Lång har forskat kring de verkliga personerna han skriver om, till exempel i den omfångsrika brevväxlingen mellan makarna Tigerstedt.

Mannen vistades för det mesta i Moskva, något som gjorde korrespondens kring stort och smått på Nappari nödvändig.

Förlaget

I en intervju (HBL, 2013) har Lång också berättar att han känt John Hancock, som gick bort i hög ålder.

Romanen bilägger Jörn Donners nekrolog över honom, publicerad i juni 2006. Och John Hancocks livshistoria är intressant, men man uppskattar högt det fiktiva anslaget i boken, för att det ger en större frihet att röra sig i tematiken.

På sitt sätt är det också i överensstämmelse med John Hancock själv. Man kan läsa boken som en studie i vad det är och vad det kostar en att göra sig fri, att lämna det som kräver ens lojalitet men ger bara lite tillbaka.

Man kan också läsa bägge romanerna med ögat på vad allt det kan innebära att vara finländare, var man har sina genetiska rötter, vilket språk som är ens första och vilka andra man behärskar.

Att de tidigare seklen varit så brokiga kan fungera som påminnelse och ögonöppnare i dag.

Romanen börjar och slutar i Valparaiso. Och det är man tillfreds med. Hur det gick sen är en fråga som det litterära har tillåtelse att avvisa.

Men jag gissar att den som läser ”Farväl Nappari” gärna fogar in ”Flickorna på Nappari” i sin sommarläsning, för lättheten i berättandet, för dramat som uppstår när man placerar två livshungriga flickor i samma rum som en påpassad och lite generad informator, medan gårdens usla ekonomi hänger som en tjechovsk slöja över sommaren.

I berättelsen om John Hancock befinner vi oss i en annan värld, ett annat Finland. De stora besluten vilar tungt på individens axlar, men de bär också på en stor frihetspotential.

När John går ombord på resans förta etapp tänker han: ”En hemort är inget annat än ett ställe där man råkar ha fötts och lika mycket värd att hålla fast vid som äpplet vid sin gren. Släpp taget och slå rot någon annanstans. Att resa med enkel biljett är inget nytt för oss. Det ligger i släkten.”

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln