Förflytta dig till innehållet

En plats i riksdagen kostade 1,49 euro per röst – eller sju euro mer

kvinna med glasögon och randig topp

Sannfinländarnas återvalda riksdagsledamot Ville Tavio är bara att gratulera.

För endast en euro och 49 cent per röst lyckades han bli återvald och säkra sin plats i riksdagen också för de kommande fyra åren, om man ser på hans totala valbudget fördelad på antalet röster som han fick i vårens riksdagsval.

Det är den lägsta kostnaden för inval bland de sjutton riksdagsledamöterna i landskapet.

Inte heller SDP:s Aki Lindén behövde punga ut med mer än två euro och sju cent per röst för att bli återvald till riksdagen. Aki Lindén hade också den fjärde minsta totalbudgeten på sammanlagt drygt 19 200 euro jämfört med landskapets övriga riksdagsledamöter.

Den allra lägsta valbudgeten av de invalda i Egentliga Finland hade Sannfinländaren Mikko Lundén . Hans totala budget var knappt 13 900 euro, och av dem var 5 000 euro hans egna pengar.

Hans röster kostade 2,62 euro per styck.

Under tre euro kostade också VF:s Li Anderssons röster, som blev 2,76 euro per styck.

Som jämförelse kostade SFP:s Sandra Bergqvists återval 6,60 euro per röst.

De fyra sannfinländska riksdagsledamöterna lyckades bli invalda till lägst kostnad av alla partiers kandidater. Mest av dem betalade Vilhelm Junnila , som betalade 3,21 per röst

Den näst lägsta valbudgeten hade De grönas Sofia Virta . Hennes valkampanj kostade sammanlagt drygt 14 200 euro. Priset per röst för hennes återval blev 2,57 euro.

Det är småpengar om man jämför med Centerns partiordförande Annika Saarikko , som betalade 8,37 euro för varje röst om man ser till hela hennes valbudget på 71 825 euro.

Hon hade landskapets absolut dyraste valbudget och slog Samlingspartiets Petteri Orpo på den punkten med drygt 1 300 euro – om det är något att tävla om.

Och jo, det är det.

Finland är ett fantastiskt land på det sättet.

Här går det numera nämligen inte att sätta hur mycket pengar som helst på en valkampanj, utan att öppet berätta om det för allmänheten och väljarna.

Riksdagsledamöterna kan inte heller ta emot hur mycket valbidrag som helst av en enskild person eller ett visst företag utan att redovisa hur mycket pengar man har tagit emot av vem. Är bidraget större än 1 500 euro så ska givarens namn redovisas.

På Statens revisionsverks webbsida för valfinansieringsredovisning kan vem som helst leta upp vilken riksdagsledamot som helst för att se hur mycket han eller hon satsade på valreklam och vilka bakgrundskrafter som betalade delar av kalaset.

Den som inte vill ha sitt namn i offentligheten kan naturligtvis skänka högst 1 499 euro, och förbli en doldis.

Varför är den här informationen relevant?

Jo, för att den som betalar bidrag till en viss kandidat kanske gör det av sin godhet, men vanligtvis vill man ha något för sina pengar också.

Att understöda en viss kandidats valkampanj kan ses som en investering för framtiden.

Det är det där med tjänster och gentjänster, ni vet.

Därför är det ur Åboperspektiv sett intressant att Hesburgerkungen Heikki Salmela har betalat 5 130 euro till Samlingspartisten Petteri Orpos riksdagsvalskampanj.

Intressant är också att Orpo har fått 6 000 euro av mediekoncernen TS Yhtymä, som ger ut tidningen Turun Sanomat.

Det kan tyckas som småpengar i en kampanj värd över 70 000 euro, men alla bäckar små och så vidare.

Fastighetsrådet Heikki Vaiste har å sin sida stött Samlingspartiets Pauli Aalto-Setälä med 2 400 euro.

Aalto-Setäläs kampanj gick loss på över 40 000 euro.

SDP:s Saku Nikkanen från Salo fick betala allra mest per röst för att som ny bli invald i riksdagen. Varje röst som han samlade ihop kostade 8,42 euro.

Det är med andra ord stor skillnad på om man som Sannfinländarnas Ville Tavio blir invald för 1,49 euro per röst eller om man som Nikkanen måste punga ut med nästan sju euro mer per röst.

Det är också stor skillnad på kandidaternas valbudgetar som i Egentliga Finland ligger mellan knappt 13 900 euro och nästan 72 000 euro.

Det kan tyckas odemokratiskt att skillnaderna är så stora.

Samtidigt är det i högsta grad demokratiskt att vem som helst får veta hur stora summor varje enskild invald har betalat för sin plats i riksdagen. Och vem som har stått för fiolerna.

Det är också fint att det i Finland går att bli invald i riksdagen med en förhållandevis liten valbudget.

Pengar är med andra ord inte allt.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter