Effekten av gemenskap (Lappfjärd 1968, del 2)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att ta del av Joseph Owindis bok om sina upplevelser i Finland är en konfronterande tuff läsning. Han var en av dem som gästade min uppväxtkommun som paneldeltagare under rubriken ”De mänskliga rättigheterna” i kyrkbyns spatiösa ungdomslokal i december 1968, men det är bara i min pappas efterlämnade papper han är mest känd för det.
Kanske ungdomslokalen fylldes till hälften, vilket är mycket folk, redan det. Där var nog inte fullt ens då de stora artisterna hittade dit, som Kirka, vars genombrottslåtar ”Hetki lyö” och ”Leijat” ju är daterade till slutet av 1960-talet.
När västvärlden omfamnar en ungdomskultur där musiken går främst, hittar ynglingen Joseph i Kenya en adress till en skola i Finland, och ger sig av dit. Han hade tänkt på att studera i USA eller Storbritannien, men landar i stället på Viittakiven opisto, en folkhögskola i Settlementrörelsens regi. Där kan han, och hela skolan, fira Kenyas självständighet i december 1963.
”Den stärkande effekten av gemenskap” är Settlementrörelsens motto, den befattar sig med alla livsområden. Som folkhögskola är Viittakivi nedlagd sedan 2007, nu arbetar man i stället inom flyktingmottagningen.
Joseph börjar studera vid Tammerfors universitet, behöver också jobba för att få livet att gå ihop. Beskrivningen av hur arbetsgivarna ser honom är kanske mer kuslig än det allmänna pratet (oftast alkoholburet) om hur icke-rasistiskt Finland (och särskilt den för tillfället talande) är. Plötsligt är rasismen där ändå, när den icke-vita stigit över den gräns som ordlöst dragits upp.
Joseph Owindi skäms å såna pratmakares vägnar, särskilt utskrivet är det i en episod där han träffar sin vän Nickey Iyambo (som sedermera blev Namibias vicepresident, och som också var med i panelen i Lappfjärd) på Gambrini i Helsingfors och de har sällskap med finska tjejer – o, fasa! Men det är ändå en situation man kan möta med visst motstånd.
De som anställer Owindi är i stället så fåordiga som möjligt. Ett outtalat krumbuktande finns kring vad han lämpar sig för. Och gällande lönen, hur stor den skulle vara och när (eller om) den skulle utbetalas. Man hör en tydlig bitterhet i texten här. Boken, med den brutala titeln ”Kato, kato nekru” (WSOY, 1972) visar finländare i mindre smickrande dager, ibland riktigt otäckt.
Men visst! Parallellt med sådant fanns ju ett Finland som vände sig utåt och var intresserat av världen. Man lärde sig se de enskilda staterna i det som bara varit ”Afrika” och intresserade sig för frihetsrörelserna. Befolkningen i Europa hade mirakulöst hämtat sig efter kriget och höjde blicken.
Människor hade samma rättigheter var de än bodde och oberoende av om de var fattiga eller rika. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna höll sin hand över ett sånt tänkande. Evenemanget i Lappfjärd, som jag säkert inte deltog i, men nog min pappa, som kanske refererade det för lokaltidningen, var en del av det.
På M.A. Numminens debutalbum 1967 fanns hans tonsättning av deklarationen under titeln ”Kaikki ihmisolennot”. Och vi är många som minns melodin till den, minns att den plötsligt slår om till vals. M. A. kombinerar alltid det intellektuella med det folkliga, leve honom!
Vad man hade velat att allt hade gått framåt från då, med en kurs satt på en ljusnande framtid, den varje studentkull sjunger om och har rätt att sikta på! Men så har det inte blivit. Kursavvikelsen kan inte ignoreras, den måste korrigeras,
I förhållandet Finland-Kenya, som den här texten tangerar, har kommit en ny, förfärlig plump. För bara några veckor sedan avslöjades en ”utbildningsexport” som tog hit kenyanska studenter (för att rädda skolors ekonomi) och sedan hänsynslöst lämnade dem vind för våg. En skam av kolonialistiska proportioner, om nån frågar mig.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.