Ann-Christine Snickars 31.05.2023 18:00

Håkan Eklunds tredje bok, utkommen i vår, heter ”Vägen är mödan värd” och är reportage, memoar, fotohistoria. Den har en del gemensamt med de tidigare, ”Samtal i gränsland” (2019) och ”Innan spåren försvinner” (2021), som handlade om vägar hem och ut i världen, om mänskor och berättelser kring dem, avstickare in i historien – eller skogen.

Håkan Eklund är en eminent fotograf och också en ordets man. Hans berättande fångar historier framdragna ut marginalen eller ur en hotande förskingring, de inkluderar alltid känslan för naturen.

Den nya boken handlar också om fotografering, som ett dokumenterande som utvinner mesta möjliga av sitt motiv (i kontrast till fotandet som aktivitet i kölvattnet till den som äger en smarttelefon).

”Vägen är mödan värd” har en i mitt tycke mer helgjuten dramaturgi än de tidigare.

Vid första anblicken kan man tycka att den består av tydligt avgränsade temablock, men tematiken är skickligt hopflätad, så att den återkommer med exempel i senare avsnitt, eller finns med som en underström.

Spännvidden lever mellan två poler, den ena i det levande mötet, med faunan eller intervjuade personer, den andra i fotografiet, bilden som bär både historia och nu.

Inledningens detaljerade beskrivning av hur en ung mans fågelentusiasm möter fotointresset har en given kontaktyta med avsnittet om Yrjö Kokko, föregångaren inom fågelfoto och naturprosa i Finland.

Kokko är ju känd som mannen som lyckades fånga en häckande sångsvan på bild och montera in den skygga och ställvis förföljda fågeln i finländarnas medvetande på ett nytt sätt.

Håkan Eklund

Kokko hade lång fronterfarenhet från kriget och det förstärker också motivet att ta med veteranberättelser från Eklunds uppväxttrakter. De aktualiseras också av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, som fiskar upp de personliga berättelserna till ytan igen.

De är detaljerade, de är vittnesmål och bevismaterial. Här får de en inramning som stämmer överens med bokens, som framhåller det självupplevda och korrekta fakta utan att förlora perspektivet. När fotografen intervjuar låter han den intervjuade bli subjektet.

Den inställningen är också i förgrunden i avsnittet från Lehtovaara i Suomussalmi, platsen där den planerade sovjetiska invasionen av Finland tog sin början.

Det är en nationell berättelse, men också först och främst en lokal, med många skikt. Det är också i viss mån en berättelse om naturen i krig.

Håkan Eklund

Väglöst land var den gången till nackdel för de anfallande. Naturen är Suomussalmiinvånarnas levebröd i dag, dit kommer turister och fotograferar varg och björn och begapar gränsövergången, där inga timmerbilar längre trafikerar.

Kapitlen har en kronologi, men finessen är kopplingarna och utvikningarna.

Inledningen om unga Håkans fågelintresse och hans första kamera handlar också om 1960-talets Finland, på väg in i en strukturomvandling som skulle göra småbruken till ett minne blott. De unga utbildar sig, blir rörligare. Korsholms skolors klassresa till Leningrad blir också en fotoresa.

Film är dyrt, så det blir inte väldigt många bilder. Men man ser fotografens fokuserade nyfikenhet, man anar ibland utropstecken i exponeringarna.

Håkan Eklund

Ett spår i inledningen är passagen om fotografen i Oravais, Erik Hägglund (han porträtterade också familjen Eklund i mitten av 1950-talet), vars negativplåtar tillvaratogs och nu förvaltas av Österbottens traditionsarkiv.

Värre gick det för det sena 1900-talets skärgårdsfotograf, Kaj Dahl, som får ett eget kapitel. Hans efterlämnade negativ har gått okända öden till mötes.

Eklund tog som redaktör för tidskriften Skärgård initiativ till en temanummer om Dahl efter att ha lokaliserat en del av Dahls fotomaterial. Han insåg då att en hel del negativ försvunnit, och att det fanns intervjumaterial som var outnyttjat.

Eklund spekulerar också i varför Dahls skärgårdsfoton inte gick hem hos finlandssvenskar. Utställningarna och böckerna var ju uppskattade i Sverige och det finska Finland.

Eklunds uppfattning är att det jord- och människonära perspektivet var för robust för den tongivande finlandssvenskheten på 70- och 80-talet, och att avogheten höll i sig också sedan Dahl valt annat än bofasta skärgårdsbor som motiv.

I dag känns sådant unket och pinsamt. Och oberoende: bortslarvandet av negativbestånden är en skandal. Här finns plats för efterforskning och korrigering.

Eklunds eget arbete visar också att bildens blotta existens bara tar den halvvägs, den behöver en röst och en kontext lika mycket som den behöver en betraktare.

Håkan Eklund

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln