Freja Rudels 30.05.2023 19:00

Småstadens små cirklar, skavande familjerelationer och ond bråd död är standardingredienser i Eva Frantz deckare, även den senaste. Men när hennes hjältinna Anna Glad tar sig an sitt fjärde mysterium i ”Ungen min får du aldrig” blir både mörkret djupare och ljuset klarare än i tidigare Glad-deckare.

Anna jonglerar småbarnsvardagen med sitt jobb som polis. Efter att en äldre kvinna hittats död i en avloppsbrunn innebär det i praktiken att sambon Thomas jonglerar småbarnsvardagen, medan jobbet slukar Anna med hull och hår. Friktionen är ett faktum.

Över sandlådskanten bekantar sig Thomas med Mimmi, vars fosterdotter Veera plötsligt hotas tas från henne. En pendang till Veeras fall avtecknar sig i deckarens andra tidsplan. En jagberättelse från 70-talet bryter in i återkommande kursiverade passager.

Det är en ung pojkes vittnesmål om hur han och hans lillasyster blivit omhändertagna och hur han, oviss om systerns ödes, förpassades till helvetet på jorden: Kastanjegårdens skolhem.

I deckarens nu är Kastanjegården jämnad med marken. Men när det börjar dyka upp fler lik i brunnar och jakten på en försvunnen fresk av den världsberömda konstnären Jeremias kastar skuggor både bakåt och framåt i tiden, blir det allt uppenbarare att det finns en koppling mellan morden idag och berättelsen från det förflutna.

Frantz har många strängar på sin lyra och här gör hon bruk av dem alla. Radiopersonligheten Frantz skymtar fram, inte minst när hon skildrar förvecklingar på hemmaplan.

Annas och Thomas problem är perfekt relationspodd-stoff och Frantz har öga för både lekparkens och arbetsplatsens Tinder-funktioner.

I parallellintrigen om den förvunna fresken skymtar barnboksförfattaren Frantz. Hennes småstad framstår här som rena rama Valleby och när pensionerade polisen Rolf Månsson och kulturtanten Siw Moberg leker konstdetektiver levererar de helt i klass med LasseMajas Detektivbyrå.

Frantz kan sina genrer och hon vet hur mycket de hänger på relationen till mottagaren. Det finns en omsorg om läsaren i Frantz berättande.

Språket är gott och grundtonen trygg, ibland klämkäck och rentav glad, som hjältinnans namn.

”Ungen min får du aldrig” handlar samtidigt om barn som far riktigt, riktigt illa. Den påtalar ett system där alla tycks komma i kläm: barnen, föräldrarna och den sönderarbetade personalen.

Fallet Vilja Eerika utgör en uppenbar undertext i boken och bilden av barnskyddets verklighet är inte vacker. Som samhällskommentar är boken smärtsamt angelägen.

Här skulle finnas gott om material för makabert frosseri i ondska, men Frantz ingång är vardaglig. Socialarbetaren Maud Silén bågnar under en omänsklig arbetsbörda. Hennes rygg är lika slutsliten som hennes dator. Hela hon förkroppsligar begreppet etisk stress. Polisen är lika konstant underbemannad som barnskyddet. Överallt är det bäddat för förhastade, dåliga beslut. Och för folk som vill ta rättvisan i egna händer.

Genom fosterförälderns perspektiv kompliceras bilden av föräldraskap och moderskärlek och Frantz hemfaller inte åt några enkla svar. Blod är inte nödvändigtvis tjockare än vatten och en fosterfamilj kan också vara dysfunktionell. Vardagen är utmanande för alla.

Eva Frantz kan sina genrer och hon vet hur mycket de hänger på relationen till mottagaren. Det finns en omsorg om läsaren i Frantz berättande.

Vardagligheten är överlag Frantz trumf. I början tog den nästan kål på spänningen.

En död tant i en brunn är inte direkt huvudingrediensen för en nagelbitare och att det är svårt att kombinera arbete och privatliv i deckare har vi hört förr.

En Anna Glad-deckare är i ärlighetens namn inte lika svår att lägga ifrån sig som exempelvis Nilla Kjellsdotters Mija Wadö-böcker.

Men istället för att rada cliffhangers på varandra och mata läsarens bladvändarreflex väver Frantz psykologiskt och intrigmässigt hållbara trådar som hon faktiskt binder samman på ett konstfullt sätt. Och mot slutet blir också det riktigt spännande.

Mysdeckardrottningen Frantz förmår skildra barns utsatthet mångsidigt och seriöst, samtidigt som hon lyckas bibehålla trivselfaktorn. Lyckliga slut kan tyckas förljugna i förhållande till ett så nattsvart motiv.

Men samtidigt finns det så oerhört många kriminalromaner som alltid väljer det mörkaste mörkret att det tenderar att bli kontraproduktivt, förutsägbart och avtrubbande.

Också hos Frantz händer hemska saker, men det värsta behöver inte alltid hända. Ljuset förblir en möjlighet.

Schildts & Söderströms

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln