BOKEN: ”utan skönhet lever människan icke en sekund” – Edith Södergran diktade också med kameran
Det har i år gått hundra år sedan Edith Södergran (1892–1923) dog.
Det finns knappast någon finlandssvensk författare som är lika mytomspunnen, utforskad, nyutgiven och läst som hon.
Fotografen Södergran är däremot långt ifrån allom bekant. Nu, märkesåret till ära, utkommer ett urval av Södergrans fotografier kombinerade med dikter och andra texter ur hennes produktion. För idé, urval och förord står Agneta Rahikainen och Eira Sillanpää .
Har Södergran fortsättningsvis något att säga oss? Eller är det av gammal vana vi återkommer till henne? Det är med viss bävan jag närmar mig ”Världen är min. Dikter och fotografier”.
För mig har hennes storhet nämligen alltid varit självklar och jag inser att jag egentligen inte vill utmana den övertygelsen. Krymp inte min Södergran! är grundinställningen.
Samtidigt vet jag att återkomsterna och de nya, relevanta ingångarna är en förutsättning för klassikers fortlevnad.
I år har förutom Rahikainen och Sillanpää även den svenska formgivaren och författaren Nina Ulmaja valt att lyfta fram just Södergrans fotografier i den personligt hållna brevboken ”En annan Edith” där hon gör Södergran till sitt du och reflekterar sin egen släkts historia i Södergrans liv.
Att just bilderna fascinerar anno 2023 är föga förvånande. Fixeringen vid det visuella är enorm. Likaså vid personer.
På den punkten är det kittlande med fotografier. Men Rahikainens och Sillanpääs ambition är inte biografiskt dokumentär. De är ute efter att låta bilderna belysa orden och vise versa.
Nu är fotografierna strängt taget ingen ny ingång. Fotografen Södergran har uppmärksammats förut. Mest ingående i ”Som en eld över askan. Edith Södergrans fotografier” 1993.
Svenska litteratursällskapet i Finland förvarar de drygt 400 bilder hon har lämnat efter sig och de finns tillgängliga digitalt på sls.finna.fi. Men att världen bågnar av tillgängligt material betyder inte att man nödvändigtvis hittar det. För det behövs vägvisare och incitament.
Södergrans konstnärliga uttryck står i fokus i ”Världen är min”. Förhållandevis långt får det tala för sig självt. Rahikainens och Sillanpääs introduktion är kortfattad och konkret.
Den sammanfattar det lilla man vet om Södergrans fotointresse och om bildernas tillkomst och motiv.
Vi får veta att Södergran fotograferade främst i Raivola och Davos, att hon framkallade sina bilder själv, att hon hade planer på att bli byafotograf och att merparten av människorna på bilderna är oidentifierade.
Efter förordet rymmer varje uppslag en text och en bild. Närmare information och eventuella kommentarer ges i separata förteckningar längst bak i boken.
Urvalet och sättet på vilket fotografi och text kombineras är förstås avgörande för den bild av Södergran som framträder, men bortsett från det lämnar redaktörerna läsaren ensam och fri att reflektera och reagera.
Jag konfronteras, inte bara med Södergrans poesi och fotografi, utan också med de bilder jag själv har skapat mig i umgänget med Södergrans texter.
Redan den första kombinationen av ”Vierge moderne” och en sportig dam på skidor med händerna käckt i sidorna får mig att hicka till. Så såg hon ju inte ut, den moderna jungfrun i min föreställningsvärld! Samma pepsodent-leende ”ut på tur, aldrig sur”-kvinna illustrerar också ”Violetta skymningar…”.
Det jag har uppfattat som två av själens stora powerballader i moll gnistrar plötsligt mot mig friskt bländande som snö i solsken, och jag har lite svårt att svälja det.
Här framträder den nya kvinnan som en rörlig och sorglös figur. En som valde byxor framför kjol och tog sig fram för egen muskelkraft.
Ett förytligande, ropar Södergran-läsaren i mig, samtidigt som jag får upp ögonen för hur mörkertonerna överväger i min syn på Södergran.
Att Rahikainen i sin avhandling ”Kampen om Edith” (2014) gjort upp med de många myterna om en ensam, sjuklig och skör poetissa avtecknar sig i ”Världen är min”.
Här finns mycket livsglädje, humor och vardag.
Ur ”Vaxdukshäftet” (1908) kommer bokens allra djärvaste dikt som berättar om obduktionen av diktjagets döda kropp.
Den står vid sidan om Södergrans kanske djärvaste bild, ett självporträtt i bara linnet. Det är samma erotiskt laddade, effektsökande lekfullhet, samma mod, samma upphovskvinna, men med olika medel.
Dikter som jag knappt har noterat förut gnistrar till och karvar sig in tack vare fotografierna. Ett exempel är dikten ”Stjärnorna” som ackompanjeras av en fantastisk bild av en kvinna som sopar taket på Södergrans villa i Raivola.
Med ett foto på en sliten kvinna med en enorm korg på ryggen rotas färden genom universum i ”Till fots fick jag gå genom solsystemen”. Det kosmiska landar i slit och svett samtidigt som kvinnan på bilden växer till en Atlas och hennes korg blir tung som själva jorden.
Fotografierna är, eventuellt utom bilderna på den skidande damen, alla lyriska.
Men de är inte tillrättalagda, utan som Södergrans dikter vackra på ett sätt som känns. Det är kala grenar, förfallna hus, katter i solen, kvinnors arbete, en påtaglig frånvaro av män och så Södergrans ansikte; poserande, nyfiket, trotsigt, skört.
”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”, skrev Södergran i sin berömda ”Inledande anmärkning” till ”Septemberlyran” 1918.
När jag möter den här märker jag att hon ironiskt nog valde att underteckna denna text om sina nyfunna dimensioner med ett litet rumphugget ”Förf.”
Mellan dessa ytterligheter, mellan det stolta och det vingklippta, ligger hennes storhet. ”Världen är min” förvaltar förtjänstfullt den grundläggande motsägelsefullheten mellan självhävdelse och sårbarhet som bildar nerven i Södergrans verk.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.