Ann-Christine Snickars 12.05.2023 15:08

Det bästa med festivaler är myllret, och det har optimerats i Finfringe som pågått i fyra dagar hjärtat av Åbo.

Föreställningar har getts på ÅST:s scener, inne i Hansakvarteret och i festivaltältet på torget, men också på Stadsteaterns Sopukkascen och på Linnateatteri.

Föreställningarna har gått på ungefär en timme, oftast kortare. De är lättrörliga fysiskt och lättillgängliga till sitt innehåll genom att många fungerar utan ord, som dans- och cirkusföreställningar.

Uppsättningarna/showerna är ett par dussin till antalet, de flesta visas i salong eller café, men en del tar sin publik en och en.

Då kan det hända att man får jobba fram det synliga själv, som i ”Sceleton Conductor XR Art”, där ens kroppsrörelser genererar ljud och visuella sensationer.

Jussi Virkkumaa

Ståupparen Ulug Bek (som ger en föreställning i dag lördag 13.5 i Café Tiljan) har engelska som scenspråk. Han är sen länge bosatt i Danmark men född i Uzbekistan. Hans show bygger på skämt om kulturskillnader, i hans hantering inget slitet koncept alls.

Han driver kärleksfullt med de nordiska länderna. Hur testar man här sin nya jobbkompis om hen är muslim eller inte?

Och historien om hur man slår danska kollegorna i tävlingen om vem som hade det bästa veckoslutet är rätt obetalbar, liksom passagen om de nordiska folkens oändliga planeringsvurm.

Hur ser kvinnlig frihet ut där man införde jämställdhet på papperet och sen gav blanka fan?

Allt som haft nån form av östlig utgångspunkt har fått bli tema för mig, och ”The Feminist’s Handbook for Eastern Europe” överträffar förväntningarna i sin kombination av blues, rättframt berättande och scenutstrålning.

Kaisa Ling och hennes superba pianist Rene Paul tar i ända från tårna för att roa publiken, men allvaret är stort.

Hur ser kvinnlig frihet ut där ett odemokratiskt styre en gång införde jämställdhet på papperet och sen gav blanka fan? Kanske väntar många i hemlighet på menopaus och ålderdom.

Eller så får mannen betala för underhållet av ens yttre kvinnlighet.

Men Kaisa Ling påtalar också den brutala backlash som pågår i USA, där hon också turnerat. På torsdagen var det första gången hon uppträdde i Finland. Än har jag inga sånger på finska, sa hon.

Men kanske snart!

Från Taiwan kommer gruppen Resident Island Dance Theatre som förstärkt med koreografen Maylis Arrabit gav två föreställningar av ”Ice Age” som inkluderar fyra dansare av vilka två är rullstolsburna.

Koreografin är skapad av konstnärer med funktionshinder, av Arrabit (som håller workshop i inkluderande dans i Helsingfors i juni) och Chang Chung-an som är synskadad.

”Ice Age” berättar om längtan efter kontakt med andra med utgångspunkt i omständigheterna under pandemin, och om frustrationen över begränsningar och fröjden när de övervinns. Rullstolskoreografin drar in mycket drama men är också subtilt vacker.

Många föreställningar dagtid

Under Finfringe kan också riktigt gamla koncept väckas till liv, som i Hurja Tuotantos ”The Show” som gestaltar två av stumfilmens klassiska luffartyper som försöker kommunicera och trots nästan oöverstigliga hinder göra sig förstådda – komiskt och rörande, över generationer. En sån show passar också för barn.

På festivalens sista dag ges många föreställningar dagtid, till exempel dansföreställningarna på ÅST, Janita Rantanens ”Miltä tuntuu muistaa” och Carl Knifs koreografi ”Sense of Hope” som skapats i samarbete med DUV-teatern. Bägge handlar om det förflutna, om förlust och utanförskap och hur man kan försona sig med dem.

Andra höjdpunkter på lördagen är James Lorien MacDonalds (förälder till queer stand up i Finland) föreställning ”Cuck” på Linnateatteri.

Och för den som inte är bekant med konceptet ”21/45 Dramatic Entrances” finns ett gyllene tillfälle i torgtältet, där 21 berättelser som baserar sig på invandrarberättelser spelas upp i rasande takt på 45 minuter.

Det brukar bli fullt ös och ganska känslosamt. Team 2.0 kallar sig gruppen som består av sex aktörer. Föreställningens intäkter doneras till Röda Korset, så ett besök gör dubbelt gott.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln