Ann-Christine Snickars 09.05.2023 17:00

Översättningen av ”Noidankehä”, som är titeln på föreställningen som hade premiär på Tehdasteatteri för en dryg vecka sedan, skulle vara ”Ond cirkel”. ”Noidankehä” betyder också samma, men själva ordet tar fasta på det konkreta. I Emelie Zilliacus och Mathilda Kruses intensiva performans är häxan själv i förgrunden.

Det börjar med en skymt av en påskhäxa med kaffepanna och kvast, och av en gestalt som snarast är ett skogsväsen som magnetiskt lockar en in i det mörka. Scenen ligger mest i dunkel, bara det som är i fokus blir upplyst.

Det är lite av skräckfilm i bildspråket, men gestalterna på scenen är av kött och blod, man får lov att relatera. Ett suggestivt ljudspår och aktörernas hypnotiskt repetitiva rörelsemönster arbetar sig in i publikmedvetandet.

Häxorna befinner sig i en annan värld och samtidigt mitt framför våra ögon. Det gör också deras ganska långt gångna nakenhet, som inte är poserande eller inbjudande utan snarare demonstrativ.

Häxorna har heltäckande initiativet. De är kvinnor, skogsväsen, djur, rena kraftfält.

I folktron och populärkulturen finns exempel på övernaturliga väsen av alla format, Kruse och Zilliacus låter dem flyta ihop.

När häxorna har stampat sig in i våra medvetanden tar ett handlingsspår form, man förstår småningom att de förbereder matsäck för Blåkullafärd.

Ceremoniellt kokar de kaffe, bryggaren kunde vara tagen ur vilket kök som helst. Drycken är spetsad med lite grejer som trollformler kan föreskriva, inget man vill veta på förhand och inget för kräsmagade.

Teatern redovisar på förhand vilka element som kan väcka obehag, så man vet att stanna hemma om det blir för mycket. Men till exempel jag, som har ganska låg äckeltröskel klarar mig bra.

Dessutom har teatern av hävd licens att skaka om åskådaren, det är i själva verket en del av dess uppdrag. Det skrämmande är också befriande.

Det är lite av skräckfilm i bildspråket, men gestalterna på scenen är av kött och blod, man får lov att relatera.

All scenisk framställning spiller också över i associationer som går utanför det konkret framställda. ”Noidankehä” blir inte bara en demonstration av häxkraft som kvinnokraft, den rycker också hårt i bilden av det som projiceras på kvinnan/häxan, i ambivalensen och fasan inför det som ligger utanför normen.

Samhället har straffat häxan hårt när det känt sig hotat. Vi vet att brutal förföljelse ägt rum i verkligheten, och historisk forskning har visat hur lätt det kunde gå att få fram skyldiga till häxeri när det begav sig. Häxprocesserna blev protokollförda, så källor finns.

Mariel Helovirta

Författaren Carina Karlsson har också i en roman om häxprocesserna på Åland gestaltat hur chanslösa kvinnorna var när misstanke om häxeri en gång uppstått.

”Noidankehä” har inspirerats av den, och Carina Karlsson gästar Tehdasteatteri den 25.5 med en föreläsning (som går på engelska) efter föreställningen.

”Noidankehä” verkar också pröva vad allt som kan ta plats i en scenföreställning. Behövs en intrig, behövs förklaringar, behövs ord? Föreställningen har ingen verbal dialog. När man mot slutet hör identifierbara ord är det en sekvens av visan ”Uti vår hage”.

Emelie Zilliacus har tidigare bland annat setts i gruppen Ruikuttajats dissekering av Ibsens ”En folkefiende”, där pjäsens själva kärna – en handfast fråga om moral och ansvar – läckte ut över publiken och involverade den.

Mathilda Kruse minns den som sett den hormonstinna och ironiskt avväpnande finlandssvenska ungdomsserien ”Jag kommer”, där hon spelade duktiga, drömska, sexuellt nyfikna Esther.

I ”Noidankehä” är utlevelsen helt annorlunda. Rollerna är påträngande, men anonymiserade, omvandlade till scenenergi. Föreställningen nöjer sig inte med det entydiga, och det är dess huvudpoäng.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln