Ann-Christine Snickars 06.05.2023 11:00

Alla som står på scenen i Nya TADAM:s ungdomsmusikal ”Definiera Liv” är inskrivna i något av huvudstadsregionens svenska musikinstitut.

Musikteaterutbildningen har långa rötter och ambitionsnivån har varit hög. En av de första produktionerna var ”Blyton Rock” (1996) med text av Anders Larsson och musik av Carita Holmström.

Årskursen 2022-23 samlas i ”Definiera Liv” där Malin Kivelä står för manus och Markus Fagerudd för musiken i samarbete med arbetsgruppen. Lyhördheten syns och hörs också i regin av Marika Parkkomäki. Aktörerna är mellan 16 och 21 år gamla.

Genom att bejaka sin känslighet och visa sin öppenhet hittar man sin styrka, tycks iscensättningen säga. Den gästade ÅST den 4.5 i en turné på ett halvdussin föreställningar där de flesta spelas utanför huvudstaden. Kvar är Mariehamn (6.5) och Vasa (12.5).

Fjorton på scen

Musikalen har två huvudpersoner. Eller fjorton, för så många är aktörerna på scenen. I berättelsens centrum står Liv och Abbe. Var och en i ensemblen spelar någon gång en av dem, därtill andra roller som behövs.

Övergångarna är smidiga men tydliga, det ska synas när markörerna byter plats, en gul jacka för Liv, en lila mössa för Abbe, de ges vidare i en gest av värme som gränsar till ömhet – åskådaren känner det.

Pjässtoffet rör vid frågor man väntar sig av en ungdomsskildring. Abbe har en depression i bagaget, Liv är tvångsmässigt duktig. I deras respektive familjer härskar olika slags oordning, en kaotisk vardag där jobb och självförverkligande ska gå ihop, eller sorg och missbruk.

I skolan finns en annan oreda: musikläraren som ska leda det musikprojekt som är pjäsens ryggrad bryter ihop av utbrändhet, den kallhamrade rektorn tar inte hand om situationen.

Ett annat upplägg hade tagit chansen och frossat i en romantisk kärlekshistoria som huvudlösning, här blir riktningen mer trygg och innerlig.

En rörande höjdpunkt är Livs och Abbes (Ellen Haakana och Michelle Sarström) sång där de turvis uttrycker att de äntligen hittat någon som lyssnar och tröstar.

Skolan är inte problemfri, den som sticker ut på något vis riskerar att bli definierad just genom det. Därför sitter det beprövade teatergreppet att alla alternerar i huvudrollerna särskilt väl.

Liv och Abbe är föränderliga, och en del av gruppen – organiskt, utan att man behöver säga det i klartext.

Proffsigt team

Föreställningens energi växer ur det gemensamma. Fjorton är redan en massa, men inte för många för att man inte skulle kunna se dem en och en.

Och resultatet blir så bra för att de unga sångarna/aktörerna har ett okuvligt proffsteam i ryggen, dit hör föreställningens sångcoach men också institutens sånglärare.

Malin Kiveläs text undviker också ungdomsdramats värsta fälla: att man tuggar problem som karameller och sen klistrar på ett par goda råd. Här får konflikten rota sig trovärdigt, så att man nyanserat känner vad det är fråga om i stället för att svepas med av indignationens korta sockerfylla.

Slutsången får leverera sitt fyrverkeri av livslust, men vägen dit måste banas av föreställningen själv.

Min favorit bland scenerna är sångklassens protest mot lärarens lama förslag på projekttema: ung ångest, mörker och hat. ”Vi vägrar, / vi lyssnar / men vi väljer vårt eget sätt” blir refrängen där de sjunger mot sånglärarens (Artur Djupsjöbacka) stereotypa vuxenattityd.

Scennärvaro

Intensiteten har innan dess stegrats av sången om de trista cheferna som utnyttjar sommarjobbar (”Fuck the Shitboss”) där Hilda Purhonen lyser, men alla går loss i kör och koreografi.

Föreställningen bygger på allas insats och alla är ständigt på scenen, också det eminenta bandet under ledning av kompositören Markus Fagerudd, som också är kapellmästare.

Den kontinuerliga scennärvaron sammanfaller med ramberättelsen, musikprojektet, och gestaltar samtidigt motkraften till den känsla av ensamhet och otillräcklighet som unga (och äldre också, som pjäsen tydligt visar) upplever.

Publikens bravorop efter slutsången på ÅST på torsdagen gällde samtliga aktörer i exakt lika mått.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln