BOKEN: Slapp spänning och trubbig satir – Burt Kobbat åldras inte väl
Krokodiler har siktats i Medelhavet, öknarna breder ut sig och Europas vinodlare flyr till den finländska vischan.
I den nya Burt Kobbat-boken ”Vinet brinner” har klimatförändringen löpt amok och underblåst allsköns extremism. Staffan Bruun hanterar den nära förestående undergången godmodigt, med halvdan humor och försoffad gubbighet.
”Vinet brinner” är Bruuns tolfte Kobbat-bok sedan debuten med ”Club Domina” 1992. Konceptet är bekant.
Skjutjärnsjournalisten och hjälten Burt Kobbat trasslar in sig en spänningsintrig som ger journalisten och författaren Bruun tillfälle att raljera över aktuella samhällsfenomen.
Kobbat har lyst med sin frånvaro sedan 2014 och man hade kanske trott att han gått i graven. Men här kommer han igen: tunnhårig och pensionerad men alltjämt verksam som programledare för en teveshow.
Till denna har han bjudit representanter för landets tongivande extremrörelser i ett försök att medla mellan positionerna i ett infekterat samhällsklimat.
Bruun är inte särdeles rädd för att bli övertydlig.
Nationalisterna i Finsk Jord i Finska Händer (FJFH) hemsöker Luigi Bacerottis vinodling i Ingå, klimataktivisterna förser världen med kondomer i hopp om att stävja befolkningsexplosionen och inte ens maumau-varianten av covid får antivaxxarna att tända på tanken att vaccinera sig.
Utan covidpasset som för närvarande förutsätter minst nio vaccin, lever de i ett upproriskt parallellsamhälle.
Därtill har det åländska transportföretaget Transmar råkat förväxla lasten i ett par långtradare. Hett efterlängtad solkräm som skulle till Prisma i Lembois hamnar på villovägar, medan de solstekta konsumenterna får nöja sig med ett lass förbjudna vedeldade bastuugnar och skjutvapen. Någon rustar till krig!
Vem denna någon är blir den motvillige Burts huvudbry, eftersom det är i hans show som nyheten om vapenfrakten läcker ut.
Är det klimatrörelsens Bella Ranta som är beredd att ta till vapen? Eller FJFH:s Taavi Sotamaa? Eller kan den eldige italienaren Luigi ha annat än druvor i säcken?
Innan tevekvällen är slut har man ett lik på nacken och polisen i hasorna och det blir sprätt på Kobbats pensionärsdagar.
I radioprogrammet Fritt fram har Bruun odlat sin humor med radarparet Stefan Lundberg i tiotals år. Fritt fram tycks det också vara för alla mer och mindre roliga idéer, infall och hugskott i ”Vinet brinner”.
Bruun uppvisar en ohejdad förkärlek för allitterationer och ordvitsar och månar om att hela Svenskfinland ska känna sig påtänkt när han skämtar.
I den nya klimateran är Dalsbruks-dadeln på experimentstadiet, medan Nagu-jaffan redan säljer som smör. Turistiskt är omställningen till centraleuropeiskt utbud något knagglig. Kaskö Colosseum har drabbats av fuktskador och Nådendal Notre Dame är mer lik en bingohall än en kyrka.
Bruun är inte särdeles rädd för att bli övertydlig. Att det är varmt på jorden gör han synnerligen klart genom att förse var och varannan person med solsvedd näsa och ishatt.
Att FJFH är på krigsstigen finns inskrivet i ledaren Sotamaas namn, liksom förkärleken för naturen ljuder i klimataktivisten Bella Rantas dito.
FörlagetMed tanke på att klimatförändringen nått så långt att viltolyckor i Finland numera involverar zebror är det spännande att folk fortfarande tittar på teve vid en viss sändningstid och att en gleshårig pensionär tillåts hålla i trådarna för en talkshow.
Dagens tekniska utveckling och galopperande ålderism har uppenbarligen stannat av i Bruuns framtid.
Överlag är tidsbilden en underlig blandning av extrem framtidsvision och sunkiga idéer. Klimataktivisternas enbarnspolitik osar kinesiskt 1900-tal och inte heller de övriga extremrörelserna förses med några nya argument eller perspektiv.
Kobbat själv vägrar veganism, handlar biff på restlager och väntar på att Luigis Ingå-vin ska bära frukt. Han är den bekväma individualisten och livsnjutaren som himlar med ögonen åt allsköns extrema galenskapare. Tanken är väl att läsaren ska göra detsamma, men det känns bara förlegat.
Den förlöjligande inställningen till både tematiken och karaktärerna får bokens spänningsstråk att slakna. Man bryr sig katten om hur det går och det kvittar helt vem som smugglar vapen och tar folk av daga.
Om poängen med boken istället är att göra sig lustig över allt och alla så skulle den gärna få vara rolig på riktigt. När Bruun driver med extremismens yttringar slår han mest in öppna dörrar.
Han karikerar och parodierar, men vågar aldrig skjuta skarpt. Han förmår eller vill inte låta satiren bli en ögonöppnare och tappar bort humorns verkliga potential.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.