Krister Lindberg 27.04.2023 17:00

Beau är en liten pojke i en femtioårings kropp. Vad han arbetar med eller livnär sig på framkommer inte (mamma betalar?).

Han går hos en psykiater eller psykoterapeut och får piller. Han bor i en stadsdel där folk springer omkring nakna på gatan och tar livet av varandra.

Beau (en, som alltid, fantastisk Joaquin Phoenix) är på väg för att träffa sin avlägsna mamma. Men när han ska lämna lägenheten, på väg till flyget, blir han bestulen på kappsäck och nycklar. Och påkörd och knivhuggen och adopterad av ett galet läkarpar.

Dramat, skräckfilmen, psykoanalysen ”Beau is afraid” är skriven av Ari Aster (”Hereditary” 2018 och ”Midsommar” 2019). Har han regisserat och bildsatt sina egna psykiska problem? Hämningslöst; galna infall följer på galna infall och det blir mer och mer obehagligt att titta på, lyssna till.

Filmen är tre timmar lång (pina). Första hundra minuterna går för sig som bra och vitsig film. Därefter: ”kill your darlings”; vilket Aster inte förmår.

Få filmare får på detta sättet sätta sprätt på 35 miljoner utan inblandning av en klok producent. Få får så här gräva i sina egna nojor och få folk att titta på.

Under resan som fortsätter får Beau per telefon veta att mammas huvud är ersatt med en kristallkrona. Mamma är död och det är nödvändigt att förstfödda sonen kommer till begravningen genast, inom ett dygn.

Beau är, enligt hur filmen är berättad, flera år på resande fot. Ändå är han på plats i det luxuösa dyra huset nästan i tid.

”Beau is afraid” vill chockera, pretentiöst, men är bara ofattbar.

Berättelsen rymmer tillbakablickar. En liten Beau blir bestraffad för än det ena än det andra, inlåst på vinden. Stora Beau har mardrömmar. Efter döden säger mamman åt den stora Beau: Det är inte drömmar, det är dina minnen.

Beau kommer ännu som femtioåring ihåg att mamma sa: När du får din första utlösning dör du, det är ärftligt, så dog din pappa. Beau är inte bara ett barn i en vuxen kropp, han är också oskuld.

Resan fortsätter med animerade inslag, med ett otroligt långt inslag, en teaterföreställning av en hippiekommun mitt i skogen.

Beau är åldring som tappat bort sina söner tre. Beau träffar sin livslevande far. Beau träffar i mammas hus, som inte är mammans hus, mamma som inte är död plus flickan han var kär i när han (redan då) var en pojke. Beau får utlösning men han dör inte.

Det blev många spoilers men jag tror inte det påverkar filmupplevelsen eller tolkningen.

Filmen är absurd, surrealistisk och en psykoanalys. Filmen är hypnotisk eftersom man inte kommer sig för att lämna fåtöljen. Filmen är en stor vits. Filmen har en märkvärdig humor som absolut inte går hem. Här. Får en må dåligt; på dåligt humör. Man ska kunna tänka själv? Och se att det är fråga om en genialisk illustration av ett samhälles mentala tillstånd.

Ari Aster är skicklig berättare och regissör. Det fick vi bevisat med hans ”Hereditary”, skräckfilmen som berättade om ärftlig mental ohälsa, som förklarade att de av den onde besatta är sjuka i huvudet.

I ”Midsommar” besöker amerikansk ungdom Sverige och kolliderar med en sekt och dess uråldriga dödsbringande traditioner. ”Beau is afraid” vill chockera, pretentiöst, men är bara ofattbar.

P.S. Finland har i produktikonen bidragit med finska euro och en finsk producent.

Övriga premiärer

En film om en film i en film om en filminspelning. Metafilm i pluralis. Franska filmen ”Final cut” är en nyinspelning av en japansk film, regisserad av Oscarsbelönade Michel Hazanavicius (”The Artist”). Romain Duris spelar huvudrollen, en galen filmregissör.

Pressbild

Först får vi se filmen, sedan får vi se hur filmen vi just såg gjordes. Eller görs, spelas in. Det är fråga om en halvtimmes zombie- och splatterfilm som sänds live och filmas i en tagning. Det är dråpligt, det blir roligt och det kunde ha varit mera absurt – roligt. Dålig kamera, sämre skådespelare, produktionen värst. Skräckfilm? En satirisk parodi.

In kommer riktiga zombies (?) och diarré på riktigt; ett spel på liv och död. Parodi. Filminspelningen av filminspelningen, filmen i filmen i filmen är en kärleksförklaring till filminspelning. ”Final cut” visar hur galet det är men också hur kreativt och belönande arbetet inom filmen kan vara.

I ”Final cut” ser vi bokstavligen hinkvis blod, inklusive ämbaren. Avhuggna huvuden, i kopior. Tricken är billiga men lustiga när vi ser hur de är gjorda.

Uppfinningsrikedomen har begränsningar men imponerar. Allt går åt helskotta men allt fixar sig. Per intelligens, envishet, diarré och kreativitet; blodigt värre.

Men regissörens fru och regissörens dotter förutan, i filmen om filmen, hade det aldrig blivit en ”Final cut”!

Filmen inledde Cannesfestivalen i fjol, hette ursprungligen ”Z” men bytte namn av förståeliga skäl. ”Final cut” är på riktigt en remake, med glimten i ögat, av japanska ”One cut of the dead” från 2017. Alla namn är japanska men alla pratar franska i den franska filmen.

Krister Lindberg

Dela artikeln