Freja Rudels 21.04.2023 17:30

I sin fjärde roman ”Lotto” tar journalisten Mikael Crawford igen avstamp i sin östnyländska hembygd. Konceptet är hans beprövade blandning av satir och feel good, men den svarta undertonen som skymtade i hans tidiga romaner lyser mest med sin frånvaro här.

Crawford är nästan för fyndig för romanens bästa. Lusten att underhålla tar udden av satiren.

I ”Lotto” bjuder Crawford på en roadtrip från den östnyländska skärgården till huvudstaden för att lösa ut en lottokupong. Kupongens innehavare och romanens pikaro heter Mattis.

Kupongen har han ärvt av sin nyss hädangångna mamma. Som självutnämnd vägvisare fungerar byoriginalet Bock, en ganska passiv Vergilius i hatt.

Lift får de med målaren Hakalas rostiga paketbil, och vägen till storstaden bjuder på diverse förvecklingar, däribland det utdragna korsandet av världens största kommun Sibbo.

På annat håll umgås Emma med en ny inneboende: en elefant som har för vana att ställa sig på hennes bröst i vargtimmen och förorsaka plågsamma tryckkänslor.

Elefanten flyttade in i samband med att han hennes man flyttade ut, till en annan kvinna. Kvar blev Emma med våndorna över att vara medelålders, frånskild, barnlös, rynkig och alldeles vilsen på den nya app-baserade kärleksmarknaden.

På ytterligare ett annat håll har Qanon-inspirerade Alfred Mattila tagit klivet från nätforumen ut i verkligheten och grundat Tunnelriddarna. De ska råda bot på allt ont Deep State har förorsakat, från samhälleligt förfall till pedofili och covid-vaccintvång.

Det konstituerande mötet är blygsamt besökt, men Alfred låter sig inte nedslås. Rollen som ledare för Tunnelriddarna ska inte bara förändra världen, utan också uppenbara hans egentliga dimensioner i kvinnornas ögon.

Hos Crawford är kvinnor från Venus och män från Mars, och de exemplar som befolkar just denna roman har halkat lite ur sin bana.

Lotto-färden, Emmas kärleksjakt och Tunnelriddarnas demonstrationspremiär korsas i en vild röra där Crawford passar på att ställa landsbygd mot stad och kvinnligt mot manligt samt att ge en rejäl känga åt nätforumens kunskapsskatt och de missförstådda mammaspojkar som förvaltar den.

Bock och Mattis nalkas storstaden med juntstämpel i pannan. För dem är paradiset en järnaffär och århundradets händelse när färjan till deras ö ersattes av en bro.

Crawford närmar sig sina östnylänningar ovanifrån och bjuder läsaren att skratta åt snarare än med dem. Skämten kan vara både konstfulla och ömsinta, men likväl konstant förlöjligande.

I jämlikhetens namn är dock stadsbon Alfred mest skrattretande av alla, trots att jämlikhet generellt inte framstår som Crawfords mesta ledstjärna.

Hos Crawford är kvinnor från Venus och män från Mars, och de exemplar som befolkar just denna roman har halkat lite ur sin bana. Eller inte riktigt hunnit med.

Mattis, Bock och Alfred är alla grånande ungkarlar, Emma står inför en omstart med åldersnackdel och Hakala har en fru som vill gå i parterapi.

Tematiskt är humorn för det mesta på grottmannanivå. Det är beprövade lustigheter kring konventionella motsättningar som turneras. Dessa går säkert hem i mången koja, men de överraskar inte direkt.

Det som eventuellt är överraskande är förhållandet mellan de lite fadda poängerna och den konstfulla prosan de skrivs fram på.

Crawford skiftar vigt perspektiven och tecknar sin värld med en brokig palett av besjälade ting, litterära referenser och lokalfärg. Fyndighetsfaktorn är genomgående hög och humorn närmast andfådd.

Det mesta skruvas till påhittigt komponerade skämt, ibland så komplexa att man får skärpa sig för att inte missa peripetin. Här märks Crawfords erfarenhet av stand up.

Hans tycks svara på en beställning på att roa, och vara beredd att anstränga sig till det yttersta, kanske rentav att sträcka sig för långt.

När de konstfulla skämten hittar in i dialogen och placeras i munnen på en Bock eller en Hakala börjar det skorra i mina öron.

Jag vet nog att landsbygden är full av humorister och att skämten kan vara ytterst komplexa, men fullt så boklärt välformulerade och ordrika som Crawford skriver fram dem är de inte.

Schildts & Söderströms

Dialogen är över lag en svag punkt i romanen, eftersom Crawford helt undviker dialekt. Det skär sig mot personteckningen i övrigt och mot bygdeskildraransatsen.

I jämförelse med en annan östnyländsk roman från i år – Adrian Pereras språkexperimentella ”Alla mänskor ha problemen” – känns det som en förenklad lösning att inte alls låta lokalfärgen synas i språket.

När Crawford istället återberättar dialog och går all in som allvetande berättare fungerar det bättre. Men då förstärks å andra sidan känslan av en von oben-attityd gentemot karaktärerna.

Jag blir inte riktigt klok på vad Crawford vill i sin roman, annat än göra sig lustig över mer eller mindre missanpassade existenser. Så lustigt tycker jag inte det är.

Och även om det finns en del satiriska pikar med udden riktad mot storstadens kolonialisering av landsbygden och nätets kolonisering av förnuftet, så är det underhållningsambitionen som tillåts dominera berättelsen. Det känns som ett slöseri med Crawfords uppenbara berättartalang.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln