PJÄSEN: Riksteaterns #jeanne är en klimatpjäs som inte är blåögd. Finlandsturnén avslutades i Åbo.
Hur ska man berätta om klimatkrisen på teatern? Riksteatern ger sitt förslag i föreställningen #jeanne, som hade premiär i Sverige för en månad sedan och redan hunnit turnera i några finländska städer, sist i raden Åbo.
Denna gång innebär Riksteaterns gästspel också en fläkt från ett modernt europeiskt teatertänkande. Pjäsen är skriven av Ivana Sajko (född i Kroatien, bosatt i Berlin), regin av Anja Suša , som har serbiska rötter och för närvarande är professor i regi Stockholm. Suša poängterar i en intervju i Hbl (21.3) att hon ”tänker politiskt inom teatern”.
Det innebär inte att vara megafon för ideologi, det är länge sen man använde teatern så, utan att arbeta med motiv som är angelägna och utvinna så många aspekter som möjligt.
I #jeanne är det miljö, klimat och rättvisa som formar sig till huvudmotiv. Den sociala miljön är ett segregerat bostadsområde, avdelat av en sjö, för tillfället isbelagd, men annars hotad av uttorkning.
De som bor på södra sidan, i höghus som inte servas men som kan pyntas med gulliga muralmålningar, tror att de som lever på den norra sidan har inrett hemmen med guld (något som scenbilden senare bekräftar).
Segregationen syns på många sätt på scenen: naturen och faunan är förvisade till ett hörn. Rätt länge ser det ganska behagligt ut, grönt och saftigt. Ett par soffpotatisar som får föreställa den äldre generationens ”helt vanliga” människor sitter framför en teve och stirrar på flådiga naturprogram speakade av David Attenborough. Naturen väcker förundran – och varför inte kärlek. Men bara om man får sitta bekvämt på sin rumpa och fundera över kameravinklar.
Skådespelarna är från början anonymiserade, de ställer upp sig på rad i bara underkläderna när föreställningen börjar på riktigt (innan dess har de smugit omkring på den öppna scenen och hållit koll på publiken). De tittar över sjön mot de privilegierade – och ser oss. Inget ovanligt teatergrepp, men sitter ovanlig rätt här.
Historien är kopplad till kämpen och martyren Jeanne d’Arc, representerande en illa behandlad ungdom, ett motiv som utvecklas individuellt och kollektivt. I pjäsen återkommer Jeanne i en scen i flera upplagor, beväpnad och i plåtrustning. Det finns inget romantiskt i det, knappast nån idealism heller.
Det är inte fel att tänka på Greta Thunberg, men mer ska man tänka allmänt på hennes generation, och följande. Och på ledarskap, hur det ser ut. Då blir de unga hjältefigurerna mer ett symtom på bristande samhälleligt ledarskap, bristen på ”vuxna i rummet”, som man brukar säga.
I en värld där katastrofens byggstenar är mänsklig passivitet och kompakt förnekelse får den som jobbar för förändring haka på där det ser ut att vara framkomligt. Scenestetiken är därefter: bilderna, konstellationerna växlar i ett tempo som tycks beroende av osynliga kugghjul som inte alltid är samarbetsvilliga.
Det verbala är lika krumbuktande, högtravande, mumlande, ibland parodierande äldre teatertonfall, ibland mimande till färdiginspelande röster (som sir Davids). Hur man säger saker är minst lika viktigt som vad. Musiken, framförd på plats också med hjälp av icke-konventionella instrument (sågklinga, vatten) får en också att skärpa uppmärksamheten.
När husen på andra sidan sjön, de som representerar vår privilegierade värld, tar över scenbilden rivs helt sonika allt det gröna – fort går det. Det är en episod som äter sig in i ens sinne, också för den skam det väcker att invånarna gömmer sig under sina gyllene skynken.
#jeanne är påfrestande och befriande om vartannat. Och mer övertygande än det verbala är det fysiska myllret: kropparna byter kurs, bryter ihop, bär på en maktlöshet, bär på en vilja att komma ut ur en pådyvlad anonymitet.
Teaterns uppgift är inte lösa samhällsproblemen, men i stället visa på kritiska punkter. I vår egen teaterhistoria har så skett mer än en gång. Jag tänker att Minna Canth hade gillat hur Riksteaterns punkterar de bekväma generationernas grymhet och tafatthet inför tidens ödesfrågor.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.