Freja Rudels 29.03.2023 09:00

Mamman i Adrian Pereras roman ”Alla mänskorna ha problemen” heter Constance. Familjen hemma på Sri Lanka kallar henne Harmony.

Nomen est omen har sällan klingat så sant och så falskt som i den tredje och sista delen i Pereras romantriptyk om en skilsmässofamilj på den östnyländska landsbygden.

På fyra språk, mellan två länder, i korselden mellan kulturer, över glappet mellan rasande krig och hotfull tystnad sliter hon för att upprätthålla konstans och harmoni. Som en överlevnadsstrategi, ett försvarstal, en egen sanning eller kanske en livslögn fyller hennes historia boken.

Romanen väver samman en fattig familjs drömmar i 80-talets inbördeskrigsdrabbade Sri Lanka med ett misslyckat arrangerat äktenskap med en bonde som passerat sitt bäst före datum och det hårda livet som ensamstående mamma och exillankes i ett land som sluter sig inåt.

Personerna, platserna och relationerna är de samma som i triptykens två tidigare delar ”Mamma” (2019) och ”Pappa” (2020). Del tre skulle, enligt författares utsago, följdriktigt bli ”Barn”, men den blev något annat.

Constance röst pockade på, och Perera lät henne prata, eller ”stal” sin egen mammas sätt att tala. I en text om romanens tillblivelse kallar han Constance ”en billig kopia av min mor, ett sorts bakplåtspappersavtryck av min mammas språkliga manér och kvasi-engelska, singalesinspirerade svenska”.

Barnet – Anthony – spelar en undanskymd roll i boken. Han är central, men inte som person, utan som funktion. Han var målet med det äktenskap som tog Constance till Finland. Han är anledningen till att hon stannar trots att relationen till pappan har havererat.

Det är för honom hon jobbar långa dagar på fabriken. För att han ska ha det bra och växa upp till en anständig och god människa. I förhållande till det projektet framstår han närmast som en osnuten protest.

Läser man in texterna runt Pereras författarskap är det svårt att inte se barnet skymta fram också i berättarfunktionen. Det är svårt att inte dröja vid kopplingen mellan liv och dikt och de avancerade sätten på vilka Perera gör bruk av sin postinvandringserfarenhet i sina texter och i sin författarroll. Han kan konsten att leka med läsaren. Att både frammana och skjuta hål på positionerna man intar som läsare.

Bokens främsta röst är Constances. Hon låter som ingen annan i den finlandssvenska litteraturen: ”Så hon rätta, säga mitt singalesiskan inte så bra, så jag skratta säga ya det salladen. Som mitt huvudet det gå, vetdu: Ena stunden svenska, andra stunden engelska så komma singalesiska. Eetapasse pitipasse pitipasse man ha svingalesiskan! Ändå sistaslutligen man måste tala, är det inte så? Annars man bli tyst.”

Constance låter sig inte tystas. Inte av sin systers kritik mot hennes rostiga modersmål och inte heller av exmakens kritik av hennes aldrig sinande artighets- och underdånighetsfraser. Hennes språk är en både envetet kompakt svada och ett smärtande försök att hålla ihop allt som drar åt olika håll, som hotar slita henne i stycken.

Spänningen mellan koherens och dissonans, mellan begriplighet och orimlighet löper genom varje ord. Och det finns ingen återvändo. Modersmålet är lika rostigt som blandspråket är skevt. Constance mellanförskap och utanförskap har blivit en konstant. Hennes språk är både en följd av och en bild för exilens villkor.

Men det är också en konstprodukt. Plötsligt, utan förvarning bryter meningar in som inte kan vara hennes. Illusionsbrytande meningar på ren svenska med korrekt ordföljd och bilder som målats dit med modernistisk precision.

Bakom Constance svada skymtar en berättare, närvaron av en myndig röst som placerar hennes monolog i sitt sammanhang och gör den mer begriplig, mer tillgänglig och än synligare. Både som handikapp och som prov på styrka och språklig uppfinningsrikedom.

Skarven mellan Constance berättelse och den verklighet berättaren målar upp glappar. Den tappra överlevaren som sliter för sitt välartade barn drar grannungen i örat och talar i telefon på arbetstid. I verkligheten trängs verkligheter. Man får kämpa för att vara den man vill vara. För att inte bli den andra vill göra en till.

Förlaget

I Sri Lanka var Reidar ”Radier” och stilig som Gary Cooper. I Finland luktar han läderbälte, svetten klistrar brösthåren mot huden och han gör sig omöjlig med alla. Constance behöver inte gå längre än till grannhuset så är hon ”neekerihuora”.

Någonting liknande, men mer välformulerat kallade svärmor henne i vårdnadstvisten. Det är sådant Constance kväver med sina språk, när hon går på i sin svada.

”Vetdu”, säger hon hela tiden, ”vetdu”. Boken igenom undrar jag vem denna du är. Vem är det som avkräver henne det här vittnesmålet? Varför känner hon sig tvingad att blotta sig och skydda sig på det här sättet? Inför vem är hon redovisningsskyldig?

Men ingen mottagare uppenbarar sig. Det enda duet är läsaren. Det är jag. Och jag inser att hon svarar på just de frågor jag ställde mig när jag läste de två tidigare böckerna i triptyken.

”Alla mänskorna ha problemen” är historien om varför hon kom till Finland, om varför hon gifte sig och varför hon skilde sig och varför hon stannar och hur hon står ut.

Constance berättar. Hon rättar sig efter min nyfikenhet och levererar den kausala koherens vi kallar en berättelse. Den vars livsviktiga orimlighet blir uppenbarare ju motsägelsefullare verkligheten är. Adrian Pereras språkkonst röjer litteraturens innersta smärtpunkter.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln